Daniel Wendle tackar Gud trots smärtan

Sedan nio år tillbaka lever Daniel Wendle med kronisk smärta i nacken. Operationen som skulle mildra gav ihållande yrsel under flera år och han är sjukskriven på heltid. Mitt i det tackar Daniel Gud för allt han har.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

På Daniel Wendles högra underarm finns ett bibelord intatuerat ”Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft.” Det kommer från Filipperbrevet och har de senaste åren blivit en ständig påminnelse om att Gud bär, även genom svårigheter. Daniel fick tatueringen i 40-årspresent av sin fru Ella-Stinas syskon och föräldrar. På andra armen har han tatuerat in sina barns namn, Elliot och Lisali.

Elliot var fem år den där dagen för nio år sedan när han och Daniel var på väg hem i bilen. De stod stilla i ett köslut och satt och pratade när det plötsligt smällde. En bil hade dundrat in i dem bakifrån, knäckt bakbalken, krossat rutan och skapat en seriekrock med de tre framförliggande bilarna.

– Min son skrek i panik. ”Kommer jag att dö?” Så jag störtade ut och kollade så att han var okej, berättar Daniel.

Först när han konstaterat att sonen var oskadd och den första chocken lagt sig kände Daniel efter hur han själv mådde.

– Då började jag känna en rejäl värk i nacken och bröstryggen.

Efter flera turer till sjukhuset veckorna som följde konstaterade läkarna till sist att Daniel Wendle hade fått en skada mellan tredje och fjärde nackkotan. Sedan olyckan är smärtan ihållande och han beskriver den som kraftigt molande och huggande på samma gång, som att ett järnspett sitter i nacken och dessutom hänger ner så att han hela tiden måste kontrollera sina rörelser för att det inte ska göra ännu mer ont.

Daniel Wendle har provat allt i smärtlindringsväg, utan resultat. När han skulle opereras kom ytterligare ett bakslag.

– Läkarna hade planerat en operation som skulle minska överrörligheten i nacken, men när jag vaknade upp hade de opererat in en protes i nacken, som hade precis motsatt effekt. De hade gjort fel operation, men det fattade jag inte där och då.

–  Efter operationen hade jag kraftig yrsel varje dag i fyra och ett halvt år. Det var ganska jobbigt kan man säga. Det var som att vara på en båt. Nu efteråt kan jag inte ens fatta hur jag kunde klara det. Men tack Gud för det.

När Daniel säger saker som ”Tack Gud” känns det inte konstlat, utan baseras på en uppriktighet, en levd erfarenhet. Han säger att hans tro är okomplicerad: Att Gud är med genom svårigheterna och att tron har fördjupats efter allt som hänt.

Daniel skyller inte heller det han varit med om på Gud, utan konstaterar att vi aldrig blivit lovade att inget ont ska hända oss. Han är glad över framstegen som ändå har gjorts, som att den felaktiga operationen gjordes om och tog bort yrseln som den orsakat.

Läs också: Att leva med Gud mitt i - och genom smärtan
 

Har du alltid haft en förmåga att se det positiva i stället för det negativa?

– Jag tror det. Innan tänkte jag inte på det, men efter olyckan har jag konstaterat att det är livsnödvändigt.

– Min kropp kan vara skadad, men i mitt inre kan samtidigt en jättestor glädje finnas. Det har jag fått uppleva väldigt starkt.

För Daniel Wendle handlar det inte så mycket om positivt tänkande som att vara rationell. Men ibland kan ändå maktlösheten slå till.

– Jag och familjen var med om ytterligare två bilolyckor där vi blev påkörda bakifrån, vilket orsakade en nackskada även på vänstersidan. Då tänkte jag: Vad är det som händer?

I det läget skulle nog vem som helst bryta ihop. Och visst har Daniel Wendle varit ledsen, och visst har det många gånger känts riktigt tungt, men han har aldrig varit deprimerad. Tacksamheten är i stället det han återkommer till.

– Jag har kommit på mig själv med att min bön ofta börjar med ”tack” och det ordet har varit jätteviktigt för mig, för att kunna lyfta blicken från min egen skit. Jag har valt att vara beroende av Gud, valt att kapitulera för stunden inför min situation, men samtidigt bär jag ändå hoppet om ett helande. Jag tänker: Okej, så här är läget. Jag vill varken förstärka eller förneka något.

Ett led i att förhålla sig till värken är att aktivt välja att inte grubbla. Daniel Wendle har förståelse för att det kan vara lättare sagt än gjort, men för honom har det fungerat att inte ställa alla varför-frågor.

– Jag har valt att se på det faktabaserat, att inte välja de spår som kan snurra iväg och bli destruktiva. Jag vill inte att det här ska drabba oss ännu mer än vad det redan gör.

En som hjälper Daniel att inte grubbla är frun Ella-Stina. När jag ber honom beskriva vad hon betyder för honom, får både han och jag tårar i ögonen.

– Jag blir alltid lite rörd när jag tänker på henne. Det jag förälskade mig i är hennes hjärta för andra, ett hjärta som jag tror att jag har fått växa ihop med, så att mitt hjärta har blivit mer likt hennes. Hon är väldigt trygg och stabil. Hon är min bästa vän, verkligen.

Daniel tittar ner och torkar bort en tår innan han fortsätter:

– Ella-Stina får också prövas genom min sjukdom. Det är lätt att glömma bort den anhöriga när man går igenom något tufft. Att stå bredvid kan vara lika jobbigt, fast på ett annat sätt. Men vi har riktningen uppåt och framåt, så vi hjälper varandra att komma på rätt kurs.

Daniel och Ella-Stina har varit gifta i 19 år och redan innan de blev ihop var de måna om att deras relation skulle hålla genom allt och att tron på Gud skulle vara deras bas, det som de sätter främst.

– Efter det vi gått igenom har vi blivit ännu tajtare som familj och pratar öppet, och tillräckligt mycket, om situationen även med barnen.

För de två barnen, Elliot och Lisali, är det ett faktum att deras pappa inte orkar lika mycket som andra pappor och Daniel berättar att sjukdomens påverkan på barnen är det som gör mest ont. Runt handleden sitter två armband som Daniel fått av sin dotter. På den ena står det ”finaste”, på den andra ”I love dad”.

– Jag jämför mig inte med andra pappor, jag försöker bara göra mitt bästa. Vad kan jag annars göra?

– Det jag däremot kunnat ge mina barn är att jag funnits hemma mycket. Jag är alltid hemma när de kommer från skolan, har fixat mellanmål och kan hjälpa till med läxor.

Sedan lägger han in en brask­lapp:

– Men jag vill inte låta duktig nu.

Daniel återkommer till samma sak flera gånger. Att han inte vill framstå som bättre än någon annan. Han vill bara berätta hur livet är, så rakt och ärligt som möjligt.

När olyckan skedde var Daniel nyexaminerad sjuksköterska och hann bara jobba några månader på barnneuromottagning innan han blev sjukskriven på heltid. Vardagarna ser ganska likadana ut; han lyssnar på lovsång, ber och fixar hemma. Värken gör honom trött och på kvällarna har han svårt att sova eftersom det gör extra ont att ligga ner.

– Varje kväll är en kamp där tröttheten måste vinna över värken.

Hur tänker du i dag om killen som körde på er?

– Jag ringde upp honom dagen efter olyckan för att säga att han inte skulle känna någon skuld för krocken och att jag förstod att det som hänt hade varit en olycka.

När polisen ringde upp och frågade om Daniel ville göra en anmälan sa han nej, att han inte hade något behov av det.

– De sa att det var mycket ovanligt och fattade inte varför. För mig räckte det att prata med killen för att förstå att han högst troligt kommer att köra mer försiktigt efter den händelsen.

– Jag känner absolut inget negativt mot honom, har faktiskt inte gjort det någon enda gång. Att jag inte hyser agg mot honom tror jag har bidragit till min inställning till hela situationen. Det är bättre att förlåta direkt än att bära den pucken också. Och förhoppningsvis blir det lättare för honom att inte fastna i det som hände. Jag tänker att det är så jag skulle ha velat bli behandlad om jag var i hans situation.

Läs också: År av kronisk huvudvärk försvann under bönen
 

Under åren som gått har Daniel Wendle fått träffa många andra som drabbats av svårigheter. Utifrån sin egen erfarenhet har han fått en annan förståelse och ödmjukhet inför livets nycker och han känner att Gud verkligen använder honom i mötet med andra.

– Varje gång jag får dela min berättelse med någon får jag också chans att berätta om Gud, och det gör jag gärna.

Om några månader ska Daniel testa en ny behandling vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han säger att han ”försöker greppa varje halmstrå” och hoppas att han en dag ska vara smärtfri. Samtidigt lever han här och nu.

– Smärtan påminner mig varje dag om att jag inte klarar mig själv utan att jag är beroende av Gud. Min tro har på riktigt prövats – och hållit.

Daniel Wendle

Ålder: 41 år.

Familj: Gift med Ella-Stina, barnen Elliot (14 år) och Lisali (12 år).

Bor: I Solna.