En slaskig dag som student på språkvetarprogrammet vid Linköpings universitet säger Sofia Beckne Wastessons professor och uppsatshandledare Angelika Linke: ”Jag vet inte vad bön är. Berätta vad bön är!”.
– Det fick mig att välja bönen som ämne för min magisteruppsats, och inte lovsång eller psalm. Nu i efterhand tänker jag att det var helt rätt, säger Sofia Beckne Wastesson, som precis har tagit magisterexamen med en studentuppsats om bön.
Allt börjar med bönen
Den som undervisar om gudstjänstens praktiker och teologi eller musik och låtskrivande i kristna sammanhang gör klokt i att börja med att studera och undervisa om bön, anser Sofia Beckne Wastesson.
– Min erfarenhet är att både psalm och lovsång i grunden är samma aktivitet, ett "bönespråkande" som sätter ord på våra föreställningar om Gud och gör så att vi kan ”märka” Gud.
En lekfull dialog
Sofia slukade böcker redan vid tre års ålder, och läste då allt möjligt medan hon spelade in sig själv på kassettband.
– Särskilt tyckte jag om Britt G. Hallqvists böner i boken ”Jag skall fråga Gud”.
Bönerna i boken var annorlunda jämfört med dem hon hade hört i söndagsskolan på Frälsningsarmén. En bön började med orden: ”God morgon, Gud!”.
– Det tyckte jag var lekfullt och fint. En av bönerna handlade om en gubbe i trappuppgången som ingen såg eller sa hej till. De satte ord på sådant som barn brukar fundera på, men i dialog med Gud.
"Gud behöver troligtvis inte mina ord"
Texterna i de böner vi ber är inte bara ord som betyder något, de är ord som gör något, menar Sofia.
– Människan som ber sätter in sig själv i ett skeende. Hon sätter ner foten på erfarenhetens väg där hon går en bit med alla dem som har gått före och märkt Gud genom alla tider.
– Det är inte något magiskt. Gud behöver troligtvis inte mina ord, men jag behöver dem. Att ha tillgång till skrivna böner är således en stor lättnad för mig.
I sin uppsats har Sofia försökt gå till botten med vad människan som ber gör i bönen, eller vad hon vill göra. Det kan vara att klaga, tacka, lovprisa, fråga eller vädja.
– Det finns en kraft i detta som avgör vad bönen får för funktion. Det har inte att göra med vad som verkligen händer, om verkligheten förändras på något sätt tack vare hennes bön.
Alltså om Gud verkligen svarar eller inte?
– Om Gud svarar eller hur Gud svarar kan människan som ber bara uppleva eller lita på, men inte veta. Det avslöjas inte i bönens ord, men orden visar mycket annat: vad människan som ber förväntar sig ska hända, vilken avsikt eller längtan som finns i orden.
Sofia har jämfört äldre böner från 1600-talet med nyare böner från 1960-talet och framåt.
– Äldre och nyare böner skiljer sig inte åt när det gäller vad människan gör när hon ber.
Relationen med Gud ett verb
Människans vädjan om välsignelse i det vardagliga livet och att få betyda något för andra lyser igenom bönerna oavsett vilken tid de är skrivna i.
– Språk är alltid ett mänskligt samspel. Ibland sägs att ”bön förvandlar”, ”bön öppnar dörrar” och liknande. Risken är att bönen reduceras till ett ting eller en aktivitet som vi tänker att andra ansvarar för. Men det är ju du och jag som ska be! Att leva i bön är att se på relationen med Gud som ett verb: att be.
