Innan nationalstaterna fanns avgjordes inte en människas tillhörighet av var hon hade sina bopålar, utan av vilka människor hon relaterade till. Nationalstaten byggdes genom att någon började beskatta sina grannar för att kunna sätta upp en armé och öka sin makt. Människorna förväntades bli "patrioter" och myter skapades för att hålla samman nationer. Miljoner har dött i mer eller mindre onödiga konflikter mellan nationer.
Knappt har nu nationsindelningen av vårt splittrade klot hunnit avslutas, i alla fall nästan, förrän vi frågar oss om dess saga är all. De saker som nu sysselsätter oss kan inte lösas inom nationsgränser. Inte klimatfrågorna, inte finanskrisen, inte pandemierna och inte terrorismen. Fredsprojektet EU har formats och håller på att få efterföljare på andra håll. Röster höjs för att det hårt kritiserade FN ska stöpas om till någon sorts världsregering.
Mitt i detta slår så högerextremister på trumman för en ny, osund nationalism som hämtar sin näring i att nationalstaten bygger på en sorts rädsla som gör den tacksam att utnyttja för dunkla syften. Vi som bor i det här landet och som har en gemensam historia, vi har bestämt att vi ska ställa upp för varandra. Men om vi släpper in andra, kan vi då lita på dem? Om vi misstror varandra kommer å andra sidan nationen till sist i strid med sig själv. Rädsla leder nästan aldrig till långsiktigt goda lösningar.
Nu står ju inte valet mellan att släppa in eller inte släppa in andra - om inte Nordkorea är föredömet. Rörelser sker över gränserna av alla möjliga skäl. Hur många hundra tusen svenskar bor för övrigt inte utomlands? Grundfrågan är alltså hur nya medborgare tas emot av de gamla. För varför ska de vara solidariska om de inte känner sig välkomna? Skulle vi vara det? Om de som tar emot är avoga och bortvända skapar de själva sin egen fiende. Alla är därmed förlorare.
En kristen har sin identitet bortom geografiska gränser. Det har av och till skapat spänningar till nationalstaten, som sett de kristna som någon sorts femtekolonnare. Men kristnas tillhörighet till "ett rike som inte kan bäva" ger dem också möjlighet att vara solidariska med sina grannar, lika väl som med människor långt borta. Så utgör den kristna församlingen, där den fungerar, en sammanhållande faktor långt utanför kyrkväggarna. Utan kyrkornas biståndsarbete, mellankyrkliga kontakter och internationella nätverk skulle världen vara än mer splittrad än den är i dag. Detsamma kan naturligtvis sägas om till exempel fackföreningsrörelsen eller för den delen internationell handel och företagsamhet. Det unika med kyrkan, om man bortser från hennes egna anspråk, är att hon i sig innesluter alla möjliga sorters människor och därför skapar unika nätverk.
Också eftersom kyrkan är global skaver nationalism och kristendom betänkligt mot varandra. De gånger man har försökt sig på att länka ihop dem har resultatet blivit katastrofalt. Hitlertyskland och Sydafrika under apartheid är ett par av de värsta exemplen.
Den som tillhör en sådan gemenskap som Guds rike kan inte i nästa andetag tala om någon sorts kristna värderingar som utesluter främlingen och slår igen gränsbommen framför honom eller för den delen kräver att han ska "bli svensk" - hur nu det ska definieras - innan han är välkommen.
Det går heller inte att leda i bevis att Gud skulle ha bestämt var alla folk på jorden skulle bo, för att sedan hävda att de bör hålla sig där. Bibelns budskap när det gäller främlingen är att ta emot honom som en broder, inte att skicka tillbaka honom till något trakt som Gud skulle ha anvisat honom.
När den kristna församlingen är som bäst bygger den gemenskaper som föregriper Gudsriket genom att innesluta människor av alla sorter. På det sättet kan kyrkan i det lilla formatet visa på vad nationen borde sträva efter i det stora.