Rena guldgruvan för den som vill reflektera över samtiden

Bokrecension

• Titel: Demokrati behöver religion
• Författare: Hartmut Rosa, i översättning av Sten Hidal, med inledning av Joel Halldorf
• Förlag: Artos (64 sidor)
• Genre: Sociologi

Tala om tajming! Den tyske sociologen Hartmut Rosas bok om resonans och konsten att lyssna med hjärtat kunde inte ha landat lämpligare. 

I en tid när sansade samtal ofta ersätts av ylande i sociala medier, när i stort sett varje debatt handlar om att segra eller dö, då är detta ord i rättan tid.

Joel Halldorf har skrivit förordet, som utgör 21 av bokens totalt 64 sidor. Underliga proportioner, kan tyckas, men fördelningen kan förklaras. Rosas text är ett föredrag hållet vid ett stiftsmöte, vilket förlaget borde angivit, till exempel i omslagets baksidestext. Halldorfs förord bygger på en omfattande läsning av Rosa och ger en bred orientering i författarens tänkande. Till förordets förtjänsten hör Halldorfs självständiga reflektioner där det finns plats för ifrågasättanden.

Demokrati behöver religion är alltså en tunn bok, i ord och sidor räknat. Tunn men tung, eftersom innehållet är rena guldgruvan för den som vill reflektera över samtiden, och över kyrkans roll i det skenande höghastighetssamhälle som håller på att ta livet av oss. Eller i alla fall får oss att tappa andan. Kanske också Anden. 

Två nyckelbegrepp hos Rosa är aggression och resonans. Det förra är negativt laddat, det senare positivt. Det förra hör till samhällsanalysen, det senare beskriver ett existentiellt tillstånd, eller en grundläggande livshållning, om man så vill. 

Rosa är bitande vass i sin kritik av ett samhälle där människor hela tiden pressas att prestera allt mer på allt kortare tid för att inte bli omsprungna av konkurrenter. Fortare! Fortare! ”Detta leder till att vi blir systematiskt aggressiva mot vår omgivning”, skriver författaren. Allt och alla ska underkastas våra behov och krav. 

Det aggressiva tillståndet är förödande på många plan. Inte minst för demokratin, menar Rosa. Den fungerar inte om man kallar alla andra för idioter. Vilket numera blivit en vana, inte bara i sociala medier utan också i ovala och andra rum där man förväntar sig ett annat tonläge. 

Här kommer begreppet resonans in i bilden, som en motvikt till ”den instrumentella rationaliteten”, för att citera Halldorfs förord, och en möjlig väg framåt där man inte går över lik. 

Resonans står för människans öppenhet mot och kontakt med världen, för mötet med någon eller något annat som tillåts påverka och förändra oss. Världen blir inte längre stum, relationer inte instrumentella, individer inte alienerade. I denna mylla av öppenhet och lyhördhet frodas demokratin. 

Vi behöver tydliggöra vad det betyder att ha ett lyssnande hjärta, menar Rosa. ”Grunderna till ett svar kan vi endast finna i en religiös kontext”, hävdar han. Kristendomens grundidé är att orsaken till min existens inte finns i ett tigande universum utan i en svarsrelation, skriver författaren och citerar Herrens ord till Jakob som de återges av profeten Jesaja: ”Jag har kallat dig vid namn, du är min.” Ett anrop som erbjuder livsmening och inbjuder till resonans. 

Hartmut Rosa besöker Läsarpodden – om resonans, politik och religion

Enligt sekulariseringsteorin är kyrkan en anakronism, något som tillhör en svunnen tid och vars närvaro i det moderna samhället bromsar utvecklingens hjul. Mot detta vänder sig Hartmut Rosa – inte i egenskap av religiös person utan som sociolog, understryker han. Kyrkan har en viktig samhällsroll i dag eftersom den har ett lyssnande hjärta. Och utan ett sådant ingen sann demokrati.

Rosa beklagar att en del företrädare för kyrkan tvivlar på möjligheten att vara en relevant motkraft i ett samhälle som dyrkar fart och förändring men saknar mål för sin rasande färd. Han uppmuntrar dem till större självförtroende. De behövs!

Själv tänker jag att ingen personifierar begreppet det lyssnande hjärtat bättre än Jesus. Hans samtalsmetod var dialogen, hans lyhördhet för människors längtan och behov unik, hans ärende förvandlande kärlek. 

När Rosa lyfter den kristna kyrkans värde som samhällsaktör är han därför helt rätt ute. I varje fall om lärjungarna följer sin Mästare i spåren. 

Emmy blev kristen efter att ha lyssnat på Läsarpodden ”Avsnitten om Hartmut Rosa förvandlade mitt liv”