Sluta tramsa: Självklart hör inte extremism hemma i kyrkan

Debatten om kristen tro och högerextremism har gått hög de senaste dagarna. I till exempel Aftonbladet och Expressen har skribenter som Tomas Poletti Lundström och Joel Halldorf uttryckt oro över vad som sker i delar av den svenska frikyrkligheten och också dragit med Dagen och ställt frågor om var tidningen står.

Felicia Ferreira

Dagens chefredaktör och vd.

Jag tar ämnet på allvar. Som kristen tidning har vi ett ansvar, både för vår egen publicistik och för det offentliga samtalet vi är en del av. Ett ansvar som jag menar att Dagen inte bara tar utan ofta gör ganska bra. Men jag vill också sätta saker i rätt ljus.

Dagen har under lång tid varit en öppen debattplattform. Det innebär att vi många gånger publicerar texter som tidningen inte nödvändigtvis sympatiserar med, men där vi anser att det finns ett demokratiskt värde i att de blir synliga och går att diskutera. Det var i den andan vi inför kyrkovalet 2025 lät alla invalda nomineringsgrupper i kyrkomötet som är Svenska kyrkans högst beslutande organ, också Alternativ för Sverige när de bad om det, skriva en debattartikel. Beslutet är förstås inte ett uttryck för stöd, utan för en princip: att alla folkvalda röster ska kunna prövas i ljuset av offentligheten.

Efter läsarnomineringar utsåg Dagen år 2024 initiativet Varför kristen till Årets opinionsbildare. Detta ser Poletti Lundström och Halldorf som grund för kritik av Dagen. Vid prisutdelningen var det svårt att förutse att en av flera personer bakom initiativet några månader senare skulle välja att bli programledare på en tv-kanal ägd och driven av ytterhögern. 

Men det förändrar inte vårt ursprungliga motiv: att där och då uppmärksamma ett projekt som med kreativitet och bredd nått tusentals unga med livsberättelser om tro. Vi kan aldrig fullt ut veta allt om alla inblandade i olika initiativ, men vi kan titta på det som presenteras i stunden och göra en bedömning.

Jag är fullt medveten om att varje publicering, och för den delen de gånger vi delar ut pris, kan uppfattas som legitimerande. Därför är det alltid vår skyldighet att pröva och reflektera. Men att belysa är inte att bejaka. En sådan dynamik är en del av villkoren vi verkar i.

På Dagen har vi återkommande kritiserat nationalism och särskilt det som kallas kristen nationalism. Vi har varnat för politisk evangelikalism, granskat röster som vill sammanblanda tro och politisk ideologi och publicerat åtskilliga texter om hur skadligt det är när evangeliet kläs i nationalistiska färger.

När Donald Trump fick stöd från delar av USA:s kristenhet var vi en av de starkaste kritiska rösterna i Sverige. Vi har publicerat analyser som visat hur ”America first”-teologi är oförenlig med evangeliet och ledartexter som manar kyrkor i Sverige att stå emot varje försök att politisera tron, oavsett om det sker från höger eller vänster. Det är vår konsekventa linje.

Det som kan oroa mig i den nu pågående debatten är eftersmaken. När ytterkanter ges stort utrymme, ibland genom oss i medierna, ibland i den efterföljande debatten, riskerar det att ge intrycket att kristenheten i stort är på glid mot extremism. Som Frida Park nyligen skrev handlar det om bilden som sätts. När nyheter om kyrkan nästan uteslutande handlar om skandaler skapas en nidbild som inte stämmer med verkligheten. Och den nidbilden göder både populister och cyniker, samtidigt som den skymmer sikten för kyrkans verkliga bidrag.

Frida Park: Ohederligt att smeta ytterkants­kristnas teologi på hela kyrkan

Den breda frikyrkligheten är inte inskränkt nationalistisk. Den är en global, ansvarstagande kraft i utvecklingsländer såväl som här på hemmaplan.

I Sverige finns hundratusentals aktiva kristna vars vardag ser helt annorlunda ut än ytterkantsrösternas bild. Den stora majoriteten lever sin tro långt från ytterkanternas språk och idéer. De ber, de sjunger, de arbetar diakonalt och socialt, de bygger lokalsamhällen och församlingar. Det är deras vardag som är verkligheten för kyrkan i Sverige, inte de rubrikskapande undantagen.

I iver att diskutera enskilda profiler eller osund teologi finns det en risk att skribenter och debattörer målar en bild där kristna nästan blir synonymt med nationalistiska och demokratifientliga rörelser. Det gagnar varken sanningen eller samtalet. Men visst, med tillgången till egna mediala plattformar och med sensationens medielogik, inte minst på sociala medier, går det att förstå varför den minoriteten får mer uppmärksamhet än det vanliga fromma vardagslivet som lejonparten av kristna i Sverige lever.

Men vägen framåt är varken tystnad eller svepande generaliseringar.

Fredrik Wenell: Gud bevare oss för politisk evangelikalism

Som tidning vill vi fortsätta spegla det breda kristna livet i Sverige: tro, tvivel, engagemang, församlingskultur, teologi och samhällsfrågor. Vi vill låta olika röster höras men vi vill också vara tydliga med att kyrkans centrum inte är en politisk ideologi, utan evangeliet om Jesus Kristus.

I en polariserad tid blir detta uppdrag viktigare än någonsin. Vi tror att kyrkan och samhället behöver fler samtal som samlar, inte splittrar. Fler texter som söker förståelse, inte bara konflikt eller bekräftelse för de egna agendorna. En idé att verkligen värna om, inte minst när tonläget höjs och debattens vågor går höga. 

Vi ska inte undkomma kritik men ta ansvar tillsammans med andra medier och debattörer för att hålla samtalet sant, värdigt och hoppfullt.

Och för att vara extra tydlig kring Dagens hållning, om nu någon tror något annat, auktoritär högerextremism hör självklart inte hemma i kyrkan.

Frida Park: Katastrofen i ovala rummet borde få kyrkor att reagera