Spjuths bok blir ett bönesvar på mina grubblerier vid skrivbordet

Bokrecension

• Titel:  Där himmel och jord möts – en bok om Jesus Kristus
• Författare: Roland Spjuth
• Förlag: Spricka förlag (166 sidor)
• Genre: Teologi

En bok som kommer i precis rätt tid, enligt Dagens recensent Tobias Hadin, som läst  Där himmel och jord möts – en bok om Jesus Kristus, av teologen Roland Spjuth. Den är ”en snabbkurs i både grundläggande och djuplodande kristet liv och tradition”, skriver han och vill gärna ge den vidare till vänner som är nyfikna på den kristna tron.

De senaste åren har jag har haft nåden att ta emot flera som börjat omvärdera sin agnostiska eller ateistiska världssyn och nu närma sig kyrkan. Efter samtalen har jag ibland pustandes suttit vid mitt skrivbord i ordlös bön och uppgivenhet: uppgiften att öppna upp kyrkans rika skattkammare av praktiker, teologi och spiritualitet för en sekulär svenne känns övermäktig. Ska jag ägna våra samtal åt treenigheten, bibelsyn, eller praktiska övningar i bön och tjänande?

Åt de mer grubblande vill jag ge fyra eller fem böcker för att de ska kunna söka vidare. Men jag förstår hur överväldigande det blir, och att det ändå inte främst är bokläsandet som får en person att inkorporera det kristna troslivet, även om det hjälper. Något nästan alla brottas med är det anstötliga kristna anspråket att Jesus inte bara pekar på Gud, utan är Gud mitt ibland oss.

Så dimper Roland Spjuths senaste bok ner: Där himmel och jord möts – en bok om Jesus Kristus. Utgiven på det kanske mest spännande och, om ni ursäktar uttrycket, relevanta kristna bokförlaget i Sverige. Den relativt korta boken som vill hjälpa läsaren att se hur berättelsen om Jesus håller ihop universalitet och partikularitet: att han på samma gång är den unika materialiseringen av Gud och själva grunden till allt skapat, som vi alla genomsyras av och dras mot på ett kosmiskt plan, och därmed återfinns överallt, även i det som inte bär kristendomens stämpel.

Under de första två kapitlen känns det mest som han upprepar klassiska påpekanden om Jesus som jag hört förr. Inte oviktiga, men rätt ”meh”. Men när nyhetsflödet scrollas förbi under min pendling, märks det att jag snärjts av klickalgoritmernas fälla. Det är naturligt att vår uppmärksamhet reagerar på det nya och förvånande, men vårt psyke har blivit hackat av snabbt processat content som vet vad som får oss att klicka. Vi glömmer lätt att det som verkligen är värt att uppmärksamma sällan är nytt eller särskilt förvånande. Spjuth erkänner att han har noll ambitioner att säga något nytt. Tvärtom. Det är då jag börjar förstå vad boken åstadkommer.

Spjuth väver ihop systematisk teologi, kyrkohistoria och exegetik med en pastoral ton och gör det med en god evangelists tillit till att berättelsen i sig självt har den sprängkraft som får människors murar av ointresse att rämna. Spjuth vet att tron inte behöver försvaras med förenklade apologetiska argument eller paketeras snyggt och lockande, även om han på ett sätt gör just det. Men det snygga och apologetiska här är inte yta eller enkla poänger, utan ett kärleksfullt och vackert överlämnande av Evangeliet till läsaren.

Boken kommer i precis rätt tid för kyrkan, som ett bönesvar på mina grubblerier vid skrivbordet. Den är en snabbkurs i både grundläggande och djuplodande kristet liv och tradition. Här ryms systematisk teologi kring frälsningen, treenigheten och församlingen med praktisk spiritualitet och kyrkohistoria. Här ryms både Nietzsche, Hägglund och Augustinus, utan att det blir tillrättalagt eller förenklat.

Sonens födsel lade grunden för Spjuths teologi

Visst, detta gör att boken ibland känns fragmentarisk och lämnar ämnen just när det börjar bränna till, men det är också bokens styrka. Boken injicerar läsaren med ett koncentrat som utgör öppningar in mot vidare utforskande och diskussion – något kyrkan är i mer skrikande behov av än färdigsmälta redogörelser. Spjuth har på flera ställen pressat ihop stora teologiska debatter så hårt att det blir till diamant för den som förstår vad man hittat. Smaka exempelvis på dessa meningar, som i sig inte är helt lätta att förstå: ”Gud blir inte nådefull på grund av Jesus. Hans offer sker för att Gud alltid och evigt är nådefull. Inte heller är Jesus bara ett exempel på vad Gud alltid är och har varit. Anspråket är att Gud i evighet är det som Gud gjort i Jesus.” Om vi ägnar dem vår uppmärksamhet och packar upp dem, innehåller de i stort sett allt relevant som finns att säga i debatten kring försoningslära och gudsbild. Eftersom tuggmotståndet i dessa meningar delar utrymme med Spjuths betoning på att kristet liv är ett liv i församlingen som en del av ”frälsningens innehåll”, vet läsaren vart hon ska gå för att se vilket värde diamanten har.

På ett ställe brister dock boken, vilket bör nämnas, när Spjuth tar upp de som traumatiserats av ett liv i församling ger han aldrig något riktigt svar på deras kritik. Han undviker snarare skavet genom att hänvisa till att de flesta som lämnar kyrkan inte gör det av dylika skäl. Därmed osynliggörs de modiga får som talat öppet om sina sår, genom en hänvisning till 97 andra fårs bräkande. Boken kan dock rekommenderas även för den som befinner sig i en dekonstruktion. Denna brist är undantaget som bekräftar regeln: att Spjuth förenar en pastoral värme och ett ärligt sökande med en djup trygghet i den kristna trons centrala delar, utan att komma med överslätande sanningar.

Om teologiskt arbete är ett hantverk, så är Roland Spjuth en skråmästare till konstnär.