Som smärtläkare är lidandets problem inget jag kan blunda för, och som kristen och teolog jobbar jag därför fortlöpande med frågan både på ett existentiellt och intellektuellt plan. Jag uppskattar därför att ämnet togs upp av Martin Lembke (Dagen 6/5).
Hans tankegångar känner jag mycket väl igen, inte minst från den tidigare påven Johannes Paulus II:s skrift ”Salvifici Doloris” (den frälsande smärtan). Jag har inget behov av att högljutt polemisera mot detta, och det jag skriver här ska därför ses mindre som en replik än som ett lågmält inlägg i ett viktigt samtal som alltid måste pågå bland kristna. Det jag mest uppskattar i Lembkes text är att han lyfter upp inkarnationens och korsets betydelse. Det kan tyckas som en självklarhet, men ofta diskuteras faktiskt lidandets problem på ett abstrakt filosofiskt plan utan hänvisning till det som är den kristna trons kärna.
När vi som kristna reflekterar över det onda i världen, måste vi dock ställa korset i centrum. Inkarnationen och korset är naturligtvis ingen enkel förklaring till varför lidandet finns, men det är en självklar grund för all kristen reflektion inom området.
Här är jag och Martin Lembke helt överens. Men både han och Johannes Paulus II verkar finna en slags djupare betydelse i vissa bibeltexter, och det finner jag problematiskt. Kolosserbrevet 1:24 (som är utgångspunkten för ”Salvifici Doloris”) handlar inte om lidandet i största allmänhet, utan om ett specifikt lidande som kan drabba den kristne.
Mycket av det lidande som beskrivs i Nya testamentet handlar om martyrens lidande, alltså om att man som kristen måste ha en beredskap att på olika sätt lida för sin tro. Men detta är något annat än det allmänmänskliga lidande som av många ateister ses som ett ”bevis” för att Gud inte finns.
Lembkes tankar är intressanta, men att försöka förankra dem i bibeltexterna känns något långsökt. Fast här är han ju, som sagt, i gott sällskap.
Att jag tar upp detta beror inte på någon nervös bokstavsiver. Däremot tror jag att Bibeln är tänkt att forma den kristna gemenskapen till en grupp hängivna lärjungar, och om texter som syftar till att forma en gemenskap präglad av en beredskap att lida för Kristus tolkas som något allmänmänskligt, då mister de sin kraft. När texten läses för brett, mister den sin formativa udd.
När det gäller allmänmänskligt lidande, finner vi faktiskt inte mycket av förklaringar i Bibeln. Inte ens Jobs bok, som ju handlar om lidande, ger några allmängiltiga och absoluta svar. Det Job får lära sig är ju att han inte vet något.
Detta innebär självfallet inte att man inte får fundera, samtala och brottas med frågan. Tvärtom. Frågorna är inte bara värda att ställas – de måste ställas. Den grundkurs i kristen tro som utformades av Ryttargårdskyrkans pastorer för några år sedan utgår därför explicit från frågan: Är Gud verkligen god? Utifrån den frågan, studeras olika aspekter av berättelsen om Jesus. Kristen tro påstår att det bästa svaret på frågan om hur Gud "ser ut" finns i evangelierna: läs om Jesus, för sådan är Gud.
Man kan inte reflektera över lidandet utifrån en neutral utgångspunkt. När ateister försöker "bevisa" att Gud inte finns, är följande motfråga värd att ställas: Vilken Gud är det du inte tror på?
Tack Martin Lembke för att du lyfte frågan om lidandet i detta forum. Och tack Dagen för att ni har en debattsida som är öppen för den här typen av teologiska samtal. Det berikar svensk kristenhet.
Emmanuel Bäckryd, smärtläkare och teolog, församlingsledare i Ryttargårdskyrkan, Linköping.
