17 maj 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Vad är ett människoliv värt i Sverige?

Kanske kan de traumatiska upplevelser jag delar med många svenska familjer bli en allvarlig tankeställare för alla som vill skapa ett mer värdigt och empatiskt samhälle, skriver Claes Kampe.

Så har Sverige passerat 12 000 döda med covid-19, mindre än ett år efter det första dödsfallet den 11 mars 2020. Samma dag konstaterade Världshälsoorganisationen WHO att viruset spreds som en löpeld över världen och hade utvecklats till en hotfull pandemi. Trots att vaccineringen nu påbörjats är smittspridningen fortfarande alarmerande hög. Efter en kort respit under sommaren rusar dödstalen återigen i höjden under den andra vågens framfart.

Precis som under våren 2020 är det främst de allra äldsta och svagaste som får betala priset för den omfattande smittspridningen i samhället. Mer än två tredjedelar av de döda med covid-19 i Sverige är över 80 år. Dödsfall som lämnat mycket sorg och även upprördhet­ efter sig. Har vi som samhälle verkligen gjort rimliga avvägningar i vårt strategiska tänkande under denna tid av svåra prövningar? Eller kommer kanske efter­världens dom att bli hård över de fruktansvärt höga döds­talen och vårt svek mot de gamla och bräckliga som inte fick det skydd de borde ha haft rätt till?

Vård i livets slutskede har genomförts i strid med gällande regelverk.

—  Claes Kampe

Telefonen ringde hos min mamma på kvällen på påskafton 2020. Det var ett samtal från en läkare som via telefon varit i kontakt med det äldreboende i Stockholmsområdet där min pappa bodde. En månad tidigare hade mina föräldrar haft en trevlig pratstund tillsammans på hans boende. På grund av den stora spridningen av coronaviruset hade hon inte fått komma dit sedan dess. Pappa hade ätit med god aptit på påskafton och verkat må bra, innan han senare på kvällen plötsligt fick feber. Läkaren hade då via telefon sett till att pappa injicerades med morfin och han sov redan djupt när min mamma blev uppringd.

“Hur mår han?” undrade mamma oroligt. “Min bedömning är att han inte kommer att vakna mer”, blev det hjärtskärande svaret, som snart sände chockvågor genom hela familjen. Nu låg alltså min pappa och inväntade döden, utan att vi som anhöriga fått information om läget och gjorts delaktiga i det livsavgörande beslutet innan det genomfördes. Och 21 minuter över midnatt på påskdagen drog min pappa sitt sista andetag.

Enligt statistik från Johns Hopkins-universitetet i USA placerar sig Sverige för närvarande runt plats 20 på den makabra världslistan över antal döda i relation till befolkningen under coronapandemin. Det är ungefär samma alarmerande nivå som Frankrike och Brasilien. Våra nordiska grannar, som tidigt våren 2020 tog till mycket mer drastiska åtgärder än Sverige för att begränsa smittan, har lyckats hålla dödstalen nere på ett helt annat sätt. Medan Sverige alltså passerat 12 000-gränsen för antalet avlidna, är motsvarande siffror för Danmark drygt 2200, Finland 700 och Norge knappt 600.

Under slutet av förra året presenterade både Inspektionen för vård- och omsorg och coronakommissionen bedömningar av hur Sverige hanterat pandemin. Det är en svidande kritik av oförmågan att skydda de äldres hälsa och liv. Det har inte funnits någon tydlig nationell överblick av läget och övergripande samordning av åtgärderna. Följden har blivit att många äldre på särskilda boenden inte har fått behandlingar utifrån sina unika, individuella behov och att vård i livets slutskede har genomförts i strid med gällande regelverk. Patienter och anhöriga har inte heller gjorts delaktiga i vårdinsatserna på ett acceptabelt sätt.

[Ingenting kommer] att ändra på det faktum att min pappa redan är begravd.

—  Claes Kampe

Min pappas äldreboende blev en minst sagt kaotisk infektionshärd som de anställda hade svårt att hantera trots att de kämpade på så gott de kunde. Redan vid påsk hade alla i den ordinarie personalen smittats av coronaviruset och varje tillfälligt anställd ökade givetvis smittrisken. De covidsjuka fick dessutom vara kvar på boendet, utan att isoleras från dem som var friska. En tickande smittobomb.

Nationellt initierade och kontrollerade åtgärder, som tillfälliga nedstängningar av smittspridande verksamheter, ett självklart allmänt krav på munskydd i offentliga miljöer precis som i många andra länder och förbättrade arbetsvillkor med obligatorisk skyddsutrustning för alla dem som jobbar så intensivt för att rädda liv i vården och inom äldreomsorgen, kommer inte att ändra på det faktum att min pappa redan är begravd. Men förhoppningsvis kan de traumatiska upplevelser som många svenska familjer genomlidit under det senaste året bli en omskakande väckarklocka. En allvarlig tankeställare för alla som vill skapa ett mer värdigt och empatiskt samhälle. Vad är egentligen ett människoliv värt i dagens Sverige?

Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar