Det plingar till i telefonen. En vän skickar en artikel och frågar om jag sett den. Artikeln är från Dagen, Frälsisprofilen Bo Jeppsson medverkar och rubriken lyder Vi vill be honom om förlåtelse för det som inträffat. Bredvid honom ser jag bilden på mig själv som barn. Storögona mina granskar mig.
Frälsningsarmén har en speciell plats i mitt hjärta. Soppa, tvål och frälsning. En frälsisprincip som klingade högt i mitt hem. Mamma tog på sig uniformen om kvällarna, sedan drog hon ut på stan med kaffetermos och bullar, diakonala frälsis. Älska din nästa som dig själv var liksom grejen hemma.
Efter att ha läst artikeln väcks en rad tankar. Först skulle jag vilja adressera hur förlåtet framskrivs. Artikeln formulerar ett “förlåt, men”. De av oss som arbetat med själavård eller mentorskap vet att ett “förlåt, men …” inte är ett förlåt. Den kristna traditionen kring att be om förlåtelse kommer inte med ett “men” utan med ett “Jag har sårat dig, vad kan jag göra för att detta inte ska ske igen?”. Det vill säga ett erkännande och försoning.
Den andra tanken som slår mig är: Varför är förlåtet riktat till mig? Bör inte förlåtet riktas till samtliga unga män, kvinnor och ickebinära som delar mina erfarenheter? Berättelsen som delas i Gud som haver barnen kär må ha kommit från mina läppar, men tillhör många.
Vad lärde sig församlingsmedlemmarna av detta? Kanske att Guds kärlek inte är villkorslös.
— Robin Paulonen
Eller bör förlåtet riktas mot de som också drabbades i min församling? Till mina föräldrar, mina vänner och de andra som blev kvar? Det finns en vanlig föreställning om att när en hbtq-person utesluts från sin församling sker traumat endast i hbtq-personen. Att personer i min situation blev traumatiserade till följd av bibelrelaterat våld är ett faktum. Det bör vara lika självklart att församlingen också drabbas av ett trauma.
Vad lärde sig församlingsmedlemmarna av detta? Kanske att Guds kärlek inte är villkorslös. Att kårledningen har rätt att döma även om Gud uppmanar oss att inte döma? Kårledningens väg är den enda sanna vägen? Det här är frågor jag inte kan svara på. Nu har det gått tio år och med Guds hjälp fick jag ro att pussla. Genom uteslutning fick jag möjlighet till en bearbetningsprocess som församlingen inte fick.
[ Fredrik Wenell: Behövs ingen lag mot omvändelseterapi ]
Ingen tog ansvar för församlingen då, och tio år senare förskjuts fortfarande hbtq-personer och familjer ut ur församlingsliv när de blivit outade, ingått äktenskap eller kommit att använda sitt rätta pronomen.
Jag tittar på bilden av Bo Jeppsson, sen på mitt lilla barnjag med storögona, tänker på vännerna jag aldrig mer kunde återse efter uteslutningen och att min mamma soldaten fortfarande får bibelverser om synd och sodomi skickade till sig från församlingsmedlemmar.
Soppa. Tvål. Frälsning. Och halvhjärtade ursäkter.
