Debatt

Socialtjänsten lägger enorma resurser på familjer som inte behöver hjälp

Man kan alltid hitta solskenshistorier där det gått bra för de familjehemsplacerade barn, men det viktiga är att se på helheten. Forskning visar att för majoriteten av omplacerade barn går det dåligt i livet, skriver Dan Hernehult.

Både denna och förra regeringen är ute på farlig mark när de skapat och tänker skapa fler lagar som förändrar föräldrars och barns mänskliga rättigheter i relation till varandra. Det hela strider mot den senaste utvecklingen i Europadomstolen (ECHR).

Ett genomgående tema i de domar som fattats är att ECHR menar att alla omhändertagande av barn ska ses som temporära och att man direkt aktivt ska jobba på tillbakaföring. Barn har också rätt till sina föräldrar. Man ska ta tillvara barnets språk, kultur och religion. Det är bara i väldigt extrema, väldokumenterade helt ohållbara, situationer man får omplacera barn. ECHR menar vidare att omplacerade barn måste få träffa sina föräldrar och släkt väldigt ofta för att behålla relationen för en smidig återförening.

Att, som i Sverige, fokusera på ett tragiskt fall med en liten flicka, Lilla hjärtat, gör bilden skev. Man får inte glömma bort alla övergrepp och dödsfall som förekommer i familjehem och HVB-hem. I Hagfors-fallet där en femårig pojke rymde från ett HVB-hem och påträffades drunknad, vill tidigare personal se en Lex John Walter. Får han och de andra som farit illa i socialtjänstens vård någon lag som skyddar dem? En del statistik talar om att övergrepp är mer vanligt i fosterhem. Det är inte omöjligt att mörkertalet är stort.

Ofta hyllar man “barnets mening”, men här måste sunt förnuft finnas. Om ett familjehemsplacerat barn längtar hem och saknar sina föräldrar lyssnar man ofta inte på dem. De är omogna, säger man då. Å andra sidan säger väl någon gång alla barn sig hata sina föräldrar och hotar att rymma. Ska man lyssna på dem då? Utgångspunkten borde vara att så länge de är under 18 år är det normala att bo hemma.

Den hand som vill hjälpa dig har också makten att plötsligt ta barnet med våld – det skapar rädsla hos föräldrarna.

—  Dan Hernehult

Att verka för “barnets bästa” är en annan populär, men sliten, relativ och ibland meningslös fras som betyder helt olika saker för alla inblandade parter i en konflikt. Man borde vara återhållsam med uttrycket då oenighet råder om betydelsen. Man kan alltid hitta solskenshistorier där det gått bra för de placerade barnen, men det viktiga är att se på helheten. Forskning visar att för majoriteten av omplacerade barn går det dåligt i livet. En del barn flyttar runt hela uppväxten. Det skadar barnets hjärna och förändrar DNA, visar studier. Ett omtalat fall för några år sedan är bröderna Ganskog som fick flytta 75 gånger!

Att våld och rus är den största anledningen till att barn placeras utanför hemmet stämmer inte, enligt norsk statistik. De flesta barn omplaceras av andra skäl, som till exempel “bristande föräldrafärdigheter” eller föräldrars dåliga psykiska mående. Barn med NPF-diagnoser, som autism, ADHD, EDS etcetera, är också kraftigt överrepresenterade bland placerade barn.

Det är inte ovanligt att socialtjänsten misstolkar svårigheter som barn med autism har och tror att de beror på bristande omsorg från föräldrarna. För dessa placerade barn går det ofta väldigt snett. Tänk om man hade satt in rätt stöd i barnets hem i stället!

Om ett barn måste flyttas borde man, och ska man, leta först bland släkt och vänner. Det säger sig självt att det borde gå bättre för ett barn som får bo hos exempelvis en farmor som barnet älskar. Medling är en annan metod som borde användas mer och som visat sig fungera bra i en del kommuner i Norge. Man slipper dessutom jobbiga rättsprocesser.

Mer pengar till socialen hjälper inte alltid, inte om systemet är fel. Ofta lägger man ner enorma resurser och pengar på familjer som inte behöver hjälp och de som verkligen behöver hjälp får ingen.

Den makt socialtjänsten sitter på borde delas upp. Den hand som vill hjälpa dig har också makten att plötsligt ta barnet med våld – det skapar rädsla hos föräldrarna. Att utgå ifrån att socialen alltid har rätt och alltid gör rätt är fel utgångspunkt. IVO kan ibland undersöka om man ber dem och ge kritik, vilket dock sällan leder någonvart. Där har vi ett stort problem.

Föreningen Barnets Bästa skrev en bok, Utreder socialtjänsten för barnets bästa?, om 400 fall de undersökte. Inte i ett enda fall följde socialen lagen eller korrekt utredningsmetodik. I princip kan de alltså skriva precis vad som helst om en familj utan insyn. Domstolen bygger sedan sina beslut på det socialen skriver. Å andra sidan är rätten dålig på att fråga efter bevis. Om man hade samma beviskrav som i brottsmål hade allt sett annorlunda ut.

Barnevernets (norska Socialtjänsten) egen uppdragsgivare i Norge, Bufdir, skrev en bok, Forskningskunnskap om barnevernets hjelpetiltak, baserad på en studie om hur deras hjälp till familjer fungerade. De valde själva ut familjerna som skulle ingå i studien. Trots det hittade de inte ett enda fall där deras hjälp varit till nytta eller samhällsekonomiskt. Det gick i stället riktigt bra för några av barnen som bodde kvar i en dålig hemmiljö!

Med bakgrund av det kan man verkligen fråga sig om det vore till det bättre om, som ibland argumenteras för i debatten, det görs lättare för socialtjänsten att flytta barn från föräldrar och svårare få tillbaka dem. Jag tror inte det.

Fler artiklar för dig