Just nu står pingströrelsen inför viktiga och avgörande vägval – organisatoriskt och andligt.
Det senaste året har vi som rörelse lagt mycket energi och fokus på vilka vi varit, vilka vi är och vilka vi vill vara. Vi försöker förstå oss själva, våra styrkor, svagheter, utmaningar och möjligheter. I rapporten ”Pingströrelsen och framtiden” har ett storartat jobb gjorts. Tack till er alla som har engagerat er! Det har processats, diskuterats och jobbats på genom bland annat enkäter, undersökningar, intervjuer, böner och träffar.
Häri ryms frågor som: Hur ska stadgarna se ut? Hur många ledare ska det vara? Vad ska ledarna vara ansvariga för? Vem tillsätter vem? Var ska besluten fattas? Hur ska regionerna och missionen läggas upp? Allt det får vi chansen att samtala om tillsammans på vårt kommande rådslag 23–24 maj.
Alla dessa frågor är viktiga och har många poänger. Jag är med, hejar på och tror att det kan bli bra om vi hjälpts åt att få det att funka. Min poäng med den här texten är inte att dra något ifrån det som har gjorts, utan att påminna oss om något. Åtminstone mig.
Vår framtid formas inte i första hand av processer och organisationsöversyner – utan av överlåtna hjärtan som älskar Gud och människor
— Stefan Beimark
Nämligen att vår framtidsprocess inte handlar om oss. Pingströrelsen kan inte vara det viktigaste för pingströrelsen.
I all omsorg om hur vi organiserar vår gemensamma verksamhet tror jag vi mår bra av att påminna oss om att rörelsen inte är till för sin egen skull. Vårt uppdrag är inte att bevara, styrka eller utveckla pingströrelsen.
Vårt uppdrag är att rädda världen och vara Guds medarbetare. Evangeliet är till räddning för såväl människor som skapelse, och vi är evangeliets tjänare. Församlingen är Guds utvalda skara sänd, likt Jesus, till den här världen.
Så låt oss komma ihåg att vi är en församlingsrörelse. Vårt ärende är att älska Gud och människor. Vi är bärare av den stora missionsbefallningen. Allt vi organiserar oss för behöver sorteras genom den insikten.
Pingst FFS är församlingarnas tjänare, inte deras ledare. Vi ska såklart göra vårt allra bästa för att förvalta och utveckla våra gemensamma verksamheter, men riksföreningen är inte målet. Inte ens församlingen är målet. Ärendet, uppdraget och kallelsen att få vara med och förvalta Guds plan för evangeliet till vår värld är viktigare än alla organisationer. Är vår vision att Pingst FFS ska lyckas, eller ens att våra församlingar ska lyckas, är vår vision för liten.
[ Så ska pingströrelsen bredda ledarskapet ]
Nåväl, här kommer några punkter som jag tänker att vår kära rörelse skulle må väl av att omvända oss till, välja, be över och arbeta för – om och om igen. Allt för att vi ska vara och bli vad vi är kallade att vara, utifrån Bibelns undervisning:
1. En nytänd och fördjupad kärlek till Jesus. Han är vår bästa vän, herre och Gud. Rörelsens centrum. Enda vägen till Fadern. Vår räddare. Nåden personifierad.
2. Att vi älskar människor. Låt oss sträva efter att älska varandra och andra. Det här är stökigt, och vi kommer snubbla och synda även framåt, men alternativet att sluta älska är sämre än att vi misslyckas medan vi försöker. Älska är ett risktagande och sorgen är kärlekens pris.
3. Nyöppnade och lästa biblar. Guds stora berättelse. Vår fasta grund och högsta auktoritet. Bibelsynen är inte kompromissbar men här finns också en utmaning i att älska Bibeln högre än våra egna tolkningar av den.
4. Ett återupptäckande av församlingens storhet. Den utvalda skaran som bär Guds kärlek till världen. Våra andliga hem. Kristi kropp – där vi lever, gråter, skrattar och dör tillsammans.
5. En överlåtelse till att verka för att mänskligheten förvaltar och brukar jorden i stället för att förbruka och missbruka den. Det är ett uppdrag givet till oss av Gud.
6. En förnyad insikt om att Jesus kommer tillbaka. Genom att börja med slutet formas vår nutid. Vårt stora hopp. En dag ska Han göra allt nytt!
7. Möten med den helige Ande. Både personligt och gemensamt. Andens dop, tungotal, nådegåvor och tjänstegåvor. Bön, tillbedjan, kunskapens ord, förbön och profetior är inte bara vårt arv utan hör även vår framtid till.
8. Villiga händer och öppna hjärtan för den utsatte. Det kunde ha varit vi, ibland är det vi. De minsta är vår kallelse och diakoni vårt adelsmärke.
9. Lärjungaträning. Varje kristen en lärjunge, varje person en Guds medarbetare. Innan ledarskap, tjänarskap.
10. Fler ledare och tjänare. Både nationellt, regionalt och lokalt. Många röster, många bärare. Vi lyckas och misslyckas tillsammans.
11. En passionerad överlåtelse till missionsbefallningen. Församlingen är en utkallad skara med ett uppdrag. Utan uppdraget är vi vilse.
Pingströrelsens framtid formas inte i första hand av processer och organisationsöversyner – utan av överlåtna hjärtan som älskar Gud och människor. Men låt oss ta ansvar för båda och bygga klokt – allt för att en person till ska få uppleva Guds förvandlande kärlek. Och en till. Och en till …
[ Nyhetskommentar: Svårt att se skillnad på pingströrelsen och Pingst FFS ]
