Bert-Inge Karlsson: Om KD samtalar med SD blir jag hellre en avfälling

Under min uppväxt i frikyrkan minns jag att jag ibland hörde begreppet "avfälling" användas. Uttrycket förmedlade en känsla av sorg och besvikelse. Någon hade lämnat sin tro och tillhörighet, men det fanns ibland en förhoppning om ett återvändande. Jag återkommer strax till allegorin.

Under många år har det politiska engagemanget i Kristdemokraterna varit en väsentlig del i mitt liv. Det ska villigt erkännas att entusiasmen dalat på senare år kanske på grund av att en viss alienation tilltagit, ett främlingskap som börjat likna en hemlöshet. Vid senaste valet hade jag bestämt mig för att inte kandidera på några listor mer. Osäkerheten om vart mitt parti skulle orientera sig gjorde att jag inte ville gå in för en ny mandatperiod.

Medlemskapet har jag under växande vånda hållit kvar vid, inte minst för att jag älskar den lokala partiavdelningen på hemorten. Det är goda och härliga människor, flera av dem värvade genom den politik(er)-skola som jag delvis ansvarat för och som vi kört i tre fullbokade omgångar bland annat under den gångna mandat­perioden. Jag har inte velat göra dem besvikna. Det paradoxala i mitt förhållningssätt har dock känts allt tydligare.

Det finns säkert en matematisk formel som exakt kan beräkna hur långt ett visst gummi­band kan sträckas innan det går av, men för en individ är det svårare att bedöma hur mycket man "tyar" innan elasticiteten inte fungerar längre.

Kristdemokraterna har under Ebba Busch Thors ledarskap mutat in nya områden på det politiska fältets högerflank, inte i första hand genom att ändra i partiprogrammet utan genom att betona vissa frågor, göra plötsliga utspel och underlåta att driva andra frågor som tidigare varit väsentliga i partiets profil. Det som har hänt är att partiet glidit iväg i en riktning som tilltalar nya högerkonservativa väljare men, som jag tror, gör många tidigare kärnväljare vilsna. Jag kan till exempel konstatera att vi på sistone förlorat flera aktiva kristna i partiarbetet. Nya sekulära intressenter tillkommer, dels tack vare partiledarens definitiva genombrott men dels genom sådana som säger sig vilja värna det ”kristna och västerländska arvet”.

Nu åter till funderingen kring begreppet "avfälling". Om man tycker att man står fast vid den övertygelse som burit en genom åren, men hela rörelsen girar dikt styrbord då kan man "falla av" och plötsligt befinner man sig i "avfällingens" situation fast man inte valt det.

”Vi står fast vid samma värderingar som gällde i partiet för 50 år sedan” – ungefär så sa Ebba Busch Thor när hon skulle försvara det senaste (i skrivande stund) positions­utspelet, där KD öppnar upp som vägröjare och samtalspartner för SD. Det är nog fler än jag som kunnat notera omdefinitioner av förvaltarskapstanken som tidigare styrde KD:s miljöpolitik, broderskapstanken som placerade partiet i framkant i frågor om internationell solidaritet och tesen om det okränkbara människovärdet med alla dess tillämpningar.

Nu bjuder KD in SD till sakpolitiska samtal. Vi har här ett parti som tycks ha som sin främsta uppgift att skapa misstro mot stora grupper i vårt samhälle och underblåsa misstänksamhet mellan grupper. SD är ett parti som lever på att närmast landsförrädiskt bygga dystopier i oroliga hjärtan, så envetet att vissa av deras egna, främsta företrädare själva mår uselt av den ensidiga beskrivningen av ett land i totalt sönderfall. För säkerhets skull har ett av partiets tidigare metalliska språkrör aviserat flytt till ett land som passar in i SD-visionen, Ungern.

Att ”mitt” parti skulle ikläda sig den rollen, trodde jag inte. Och där brast gummibandet! Jag har blivit en ofrivillig avfälling och jag undrar om det finns fler där ute. Det är så många av er jag engagerat mig tillsammans med kring vilka jag undrar: ”Hur mår ni?” och ”Hur tänker ni?”

Jag ber härmed att få pausa mitt medlemskap i partiet. I stället för att arbeta med partipolitik vill jag arbeta med politikens offer.

Bert-Inge Karlsson, skolkurator, Klippan