Debatt

Erik Svanberg: BLM:s mångfald bör inspirera oss

Armar måste krokas för att förändring ska kunna ske. Black Lives Matter-rörelsen mångfald bör inspirera, inte oroa, skriver Erik Svanberg i ett svar till Jacob Andelius.

Den 2 juli tog Jacob Andelius initiativ till en debatt genom att argumentera för att kristna inte kan stötta Black Lives Matter. Jag vill bemöta främst två argument som jag anser söker utan grund delegitimera Black Lives Matter-rörelsen och mer generellt det momentum som pekar på rasistiska strukturer i våra samhällens alla institutioner och vrår.

För det första drar Andelius upp skiljelinjer mellan Black Lives Matter och ett korrekt kristet sätt att motarbeta rasism, och även mellan black power-strömningen och Martin Luther Kings arbete under medborgarrättsrörelsen. Men precis som nu går det inte att kliniskt separera dessa för att göra oss (ofta vita) bekväma.

Vi vet att King och Malcolm X, representanter för olika religioner och idéströmningar, som hade starka meningsskiljaktigheter, fördes närmare och närmare varandra i idé och praktik. Efter deras död utvecklade änkorna Coretta Scott King och Betty Shabazz en vänskap, och nu samarbetar döttrarna Bernice King och Ilyasah Shabazz i den antirasistiska rörelsen.

Om Andelius faktiskt söker Martin Luther Kings perspektiv bör han börja genom att inspireras av Kings faktiska arv genom dessa aktiva ledare. Under medborgarrättsrörelsen fanns givetvis meningsskiljaktigheter i hur kampen skulle föras, till exempel mellan King och ledare som Stokely Carmichael, som i teorin inte uteslöt våld som en legitim respons mot förtrycket mot svarta. Trots detta marscherade de två sida vid sida. Stunden i historien och anledningen till varför de marscherade var viktigare än att de exakt höll med varandra i allt.

Det visste King, som riktade en vassare udd mot de, ofta kyrkliga och ofta vita, som ansåg att han borde backa, föra kampen på ett mer ”korrekt” sätt, och ta avstånd från dem i den större rörelsen som ansågs för radikala. Kings välkända svar är lika skarpt och obekvämt i dag som då: ”/Jag måste/ erkänna att jag under de sista åren har blivit djupt besviken på de vanliga vita. … De som är mer angelägna om ”ordning” än om rättfärdighet. … Ett ljummet accepterande är mer förvirrande än ett fullständigt avvisande.” (Brev från fängelset i Birmingham).

Då som nu kommer invändningar om att proteströrelser för svartas rätt till liv är befolkat med ”fel” personer och organisationer med ”fel" värderingar. Men då som nu är det en bred rörelse av människor som har förstått att armar måste krokas för att förändring ska ske. Status quo är alltför seg och envis. Dock är det tydligt, rörelsen som ropar ”Black Lives Matter!” i dag är mer mångfaldig än kanske någonsin. Människor med olika hudfärg, tro, klassbakgrund och könsidentitet står tillsammans. Detta borde inspirera, inte oroa, Andelius.

Läs mer Jacob Andelius: Hämnd är fel svar på rasism

För detta andra hävdar Andelius att rörelsen missriktat fokuserar sin protest mot polisen, eftersom det allra största dödandet i samhället sker av andra än poliser. Andelius förbiser de många organisationer och rörelser, ledda av svarta i USA, som med stort engagemang arbetar mot dödligt våld i sina lokalsamhällen. Han förbiser också att detta våld är omöjligt att separera från sättet som polisen arbetar i USA, där militarisering av polismyndigheter och ett brutalt tillvägagångssätt mot specifikt svarta områden har präglat polisens arbete genom, bland annat, det så kallade kriget mot droger som förts sedan 1980-talet. Detta "krig" har till allra största grad förts mot svarta pojkar och män, med konsekvensen att landets fängelsepopulation har mer än fyrdubblats från 1980. BLM har all rätt att fokusera mot rasismen inom polisen och USA:s rättssystem.

I denna stund behöver många av oss lära oss att lyssna till röster som direkt drabbas av den systematiska och ihärdiga synd av antisvart rasism som nu lyfts fram. (Och jag inser det något ironiska i att vita män skriver debattinlägg om huruvida en rörelse för svartas rätt till liv genomförs på ett, enligt oss, korrekt sätt).

Dr Otis Moss III är pastor i Trinity United Church of Christ i Chicago, där Michelle Obama, som Andelius refererar till, gifte sig och varit aktiv. Moss, en av Chicagos, och även landets, mest inflytelserika svarta pastorer leder en kyrka mitt i den verklighet som ger upphov till den rörelse vi nu ser. Han ser det inte som ett problem, utan en förutsättning för att predika de goda nyheterna, att proklamera Black Lives Matter.

Även hans pastorskollega James Meeks, pastor i megakyrkan Chicago’s Salem Baptist Church gör detta. Så sent som förra söndagen stod Meeks i talarstolen i svart t-shirt med texten Black Lives Matter och predikade om vikten av just dessa ord.

Dessa ledare i talarstolarna, likaväl som de tusentals som protesterar på gatorna, bör inspirera oss till att stämma in, och arbeta för de tuffa systematiska förändringar som behövs också här i Sverige för att vi ska hedra de tre orden. Black Lives Matter.

Erik Svanberg, master i utvecklings- och konfliktstudier.

Läs mer Lukas Hagel: Låt inte dina egna åsikter stå i vägen för rättvisa

Fler artiklar för dig