När Karl-Erik Tysk (Dagen 18 april) motiverar sin avhållsamhet gentemot att rösta i kyrkovalet med att han inte vill vara med och legitimera ett orättfärdigt system kommer jag att tänka på den moraliska konflikt som Dietrich Bonhoeffer kämpade med. Hur skulle han, som pacifist, bäst protestera mot det orättfärdiga system han hade inför ögonen? I boken Efterföljelse (1937) driver han tesen att det är det passiva lidandet som är lärjungaskapets kännemärke. Några år senare tar han del i planerna som skulle resultera i Stauffenbergs 20 juli-attentat.

Det låter hedervärt när Tysk argumenterar; sannerligen behöver vi i vår pragmatiska tid människor som följer sina principer. Ändå menar jag att Tysk kommer till ett felslut. För lika lite som man i sitt äktenskap, eller i förhållande till barnen kan säga: nu tar jag "time out" tills ni är lite mer som jag vill ha er, utan alltid måste börja i det som faktiskt är kan man inte gå och vänta på att de strukturer i kyrkan man tycker är osunda hipp som happ ska försvinna innan man finner det lönt att engagera sig. Nej, man måste börja i det som är. Som Karl-Erik Tysk mycket riktigt skriver motsätter sig Frimodig kyrka det politiska inflytandet i Svenska kyrkan som fortfarande dröjer sig kvar. Och vi finner det meningsfullt att göra det, inom systemet, i hopp om att ändra systemet. Det är inte att vara gisslan. Det är att följa sitt samvete och försöka göra det man kan för att främja Guds rike.

Anna Sophia Bonde, inspiratör Frimodig kyrka