Pingstvänner förvandlar världen

Fredspristagaren Denis Mukwege visar att pingstkarismatisk kristendom är något som kan göra världen till en bättre plats. Pingströrelsen är en av de största rörelser för social rättvisa i världen i dag, skriver debattörerna.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

”Från den här platsen har det stigit upp böner för mitt älskade land och ikväll är det ett privilegium för mig att få stå här som en frukt av era böner. Min församling tillhör den kongolesiska Pingströrelsen Cepac, som har ungefär en miljon medlemmar, och den är en frukt av era böner. Panzisjukhuset är en frukt av era böner.” Så sa Denis Mukwege när han predikade på Nyhemsveckan, den största samlingen för svensk pingströrelse, för tre år sedan. Nobelpristagaren har en stark tro på Gud och vid sidan av sitt fantastiska arbete som kirurg tjänstgör han som pastor i en pingstkyrka i Bukavu. Mukweges passion för kvinnors rättigheter och mot sexuellt våld är för honom ett naturligt utflöde av hans kristna tro.

Pingstkarismatiker – kristna som starkt tror på mirakler – betraktas ofta som överandliga och ointresserade av att ta socialt ansvar. Denna fördom har väldigt lite med forskning att göra, för länge har pentekostalismen ignorerats av stora delar av akademin. Det är först de senaste decennierna som pentekostala studier har tagit fart, och bilden som uppenbarar sig pekar på att Mukwege är representant för något mycket större än vi hittills hade anat.

Läs även: Nobels fredspris delades ut under glädje och tårar

 

För fem år sedan släpptes antologin ”Pentecostalism and Development: Churches, NGOs and Social Change in Africa”, redigerad av Dena Freeman vid London School of Economics. Boken hävdar att pingströrelsen kanske har gjort mer för utveckling och fattigdomsbekämpning i Afrika än alla internationella biståndsorganisationer tillsammans.

Ja, du läste rätt. Freeman skriver: ”Pingstkyrkor är ofta mer effektiva förändringsaktörer än utvecklingsorganisationer ... de är exceptionellt effektiva på att åstadkomma personlig omvandling och styrka, de ger en moralisk legitimitet för en rad beteendeförändringar som annars skulle kollidera med lokala värderingar, och de rekonstruerar familjer och samhällen radikalt för att stödja dessa nya värderingar och nya beteenden. Utan dessa typer av social förändring ... är det svårt för ekonomisk förändring och utveckling att äga rum.”

Läs mer: ”Inget pris i världen förändrar Mukwege”

 

Denna tes ligger i linje med vad sociologerna Donald Miller och Tetsunao Yamamori upptäckte några år tidigare. De påbörjade ett forskningsprojekt för att undersöka kyrkor i utvecklingsländer som hade aktiva sociala program för att hjälpa sårbara människor. När de hade utforskat terrängen upptäckte de att 80 procent av dessa kyrkor var pingstkarismatiska. De valde att flytta forskningsfokus till varför så är fallet, vilket ledde till boken ”Global Pentecostalism: The New Face of Christian Social Engagement”.

Där myntade de termen ”progressiv pentekostalism” för att beskriva pingstkarismatiker som engagerar sig i sitt lokalsamhälle för att hjälpa andra (utan att nödvändigtvis vara teologiskt progressiva). Miller menar att detta är den dominerande formen av pingstkarismatisk kristendom i världen. Idén att pingstvänner fokuserar mer på livet efter detta än sociala problem här och nu, eller att de bryr sig om personlig rikedom och framgång mer än utveckling i sina byar, är fördomar snarare än fakta. I majoritetsvärlden, Afrika, Asien och Latinamerika, är pingströrelsen en kraftfull rörelse för social förändring.

Läs också: Hårt arbete inför Mukweges ankomst

 

Många svenskar har dock en helt annan bild av pingstvänner, trots att pingströrelsen även här har haft ett sekellångt engagemang för missbrukare, hemlösa och fattiga. Fördomarna om pingstkarismatiska kristna sitter djupt och man känner inte till den radikalt annorlunda bilden som forskare målar upp. Det var svensk pingstmission som startade biståndsarbetet i Lemera i östra DR Kongo redan på 1940-talet. Missionärerna Simon och Selma Petersson, utsända av Pingst Mölndal, startade den dispensär som sedan utvecklades till det sjukhus där Denis Mukwege började sin läkarbana 1983. Panzisjukhuset, där Denis senare lade större delen av sin verksamhet, byggdes i slutet av 1990-talet av medel från svenska PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete.

Det är nu tid för politiker, biståndsorganisationer och samhällsdebattörer att få upp ögonen för detta. Arbetet bakom årets fredspris är bara ett exempel på hur pingstvänner förvandlar världen. Låt oss ta denna samhällsförvandlande kraft på allvar och använda de goda ekumeniska relationer svenska församlingar och samfund har till dessa sammanhang för att göra världen till en bättre plats.

Ivar Gustafsson, docent i matematik, vice föreståndare Pingst Mölndal Carl-Erik Sahlberg, f d föreståndare S:ta Clara kyrka, nu boende i Tanzania

Carl-Erik Sahlberg, f d föreståndare för S:ta Clara kyrka, nu boende i Tanzania

Artikelförfattarna företräder Clapham-institutet

Läs även: Unik karta: Så ser Panzisjukhuset ut

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Ledare
Premium
TORPKONFERENSEN
Premium
Foto: Johannes Ottestig
NYHEMSVECKAN
Nyheter
Foto: Josefin Lilja