Radikalfeminism inget för kyrkan

När kristna vill importera inomvärldsliga ”-ismer” tyder det på dåligt självförtroende. I den kristna tron finns jämställdhet och mer därtill, skriver fader Mikael Fälthammar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatten om genus gick hög under december i tidningen Dagen. Genus som ämne rör upp känslor och ofta skapas två läger. Därpå följer skyttegravskrig. Dit vill ingen, inte heller jag.

Vad som gjorde mig konfunderad var det faktum att Katarina Hedman och Sarah Grenholm (Dagen 5 december) vill importera radikalfeminism i frikyrkan. Missförstå mig inte nu: Även jag ser problem med korrumperade könsroller inom kristenheten. Jag har läst mycket i ämnet, men jag köper inte den radikalfeministiska och marxistiska analysen av patriarkatet. Min fråga är huruvida radikalfeminism kan råda bot på problemen, särskilt utan att skapa nya problem.

Läs även: Frikyrkan har mycket att lära av radikalfeminismen

 

Det är min övertygelse att Jesu löfte till kyrkan fortfarande gäller: ”När han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen” (Joh 16:13). Om vi tror att den helige Ande vägleder kyrkan följer också att hon fått ta emot ”hela sanningen” (Jag lämnar den ecklesiologiska definitionen därhän). Av det följer att man hamnar snett om man importerar världsliga vägvisare. Det är lika sant om nationalism som feminism, fast feminismen för somliga framstår som mer sympatisk. När kristna vill importera inomvärldsliga ”-ismer” tror jag det tyder på dåligt självförtroende, att man inte riktigt tror på det man har att förvalta, det man tagit emot från Hjälparen. Radikalfeminismen kan låta bra (om man köper resonemanget), men även goda intentioner kan leda bort från Gud, i synnerhet om man inte är vaksam. I kristna feministiska sammanhang har jag ofta stött på läror och liturgier som är totalt främmande för urkristen tro, ja, rent hedniska och gnostiska tendenser. Det är bibliskt att slå vakt om ”den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud v. 3).

Läs också: Alf B Svensson: Bemöt pojkar och flickor olika

 

Nu är jag ortodox och bara ”tekniskt sett” frikyrklig, och frikyrkorna får givetvis bestämma över sig själva och anamma en feministisk ideologi om de vill. Vi ortodoxa harvar på som vi alltid gjort! Dock är jag uppvuxen i Svenska kyrkan och väl bevandrad i svensk kristenhet. Därav min andra fundering: Är de som vill importera feministisk ideologi medvetna om den medlemsutveckling som väntar? Det sägs att definitionen av galenskap är att upprepa samma sak gång efter gång och förvänta sig ett annat resultat. Andra kristna samfund har redan anammat världsliga ideologier, till exempel feminism, och statistiken talar tydligt om resultatet: medlemsantalet rasar! Svenska kyrkan och Anglikanska kyrkan är tydliga exempel. Det en felaktig analys att världens människor lockas mer av kyrkan när hon anpassar sig till världen. Statistiken visar på det motsatta.

Läs mer: Familjen Fälthammar bygger församling

 

Jag tror att Kyrkan, i och med pingstens under, blivit fullt utrustad att bemöta den fallna skapelsen. Hennes redskap har hon fått av Gud, och hon behöver inte se sig om efter bättre redskap. Om kristna tror att den helige Ande, sanningens Ande, blivit given i fullt mått i den kristna gemenskapen, varför då söka vägledning hos Marx, de Beuvoir, Daly eller 1990-talets Nina Björk?

I den kristna tron finns jämställdhet och mer därtill: Man och kvinna är skapade jämlika i Guds avbild (1 Mos 1:26-27). De har olika roller från skapelsen, före syndafallet. Mannen att ”bruka och vårda” skapelsen och namnge den, samt att förvalta det bud Gud gav honom (1 Mos 2:15-17; 19-20), kvinnan att vara jämställd oumbärlig medhjälpare (1 Mos 2:18; 20). Vid syndafallet korrumperas dessa roller. Mannen ska ”råda” över kvinnan, och kvinnans ”åtrå” står till mannen (1 Mos 3:16). Här ser vi rötterna till många av våra problem mellan könen.

Jag håller inte med radikalfeminismen om att patriarkatet är den främsta fienden och att vi måste bort från könsroller. I och med Kristus och vår gemenskap i honom genom dopet blir den skapelsegivna jämställdheten återställd (Gal 3:28). Det betyder att såväl män som kvinnor har samma rätt att frälsas eller fördömas. Men ingenstans förkastar Jesus eller Paulus den skapelsegivna tudelningen av könen och deras särskilda könsroller.

Läs också: Frida Park: Feminismen har kört i diket

 

Återigen, jag menar inte att alla könsroller är goda! Långt ifrån det, men jag menar att det finns särskilda drag inom respektive kön, som individen uppvisar starkare eller svagare. Gnostikerna ville sudda ut könsskillnaderna helt och hållet, men den kristna kyrkan gjorde inte det. Varför? Därför att hon såg och erkände Guds gåva till skapelsen genom könens unicitet och särdrag.

De båda könen med sina olika roller återspeglar treenigheten som är av samma väsen men är i tre personer. Genom att arbeta mot en harmonisk relation mellan könens jämställdhet och olikhet tar vi del av Guds själva frälsningshandling. Den skapelsegivna relationen mellan könen kan åter bli vad den var tänkt i kyrkans, Guds återlösta folks, gemenskap. Låt oss i stället inspireras av kyrkans tradition för att se vilka redskap som står oss till buds i botandet av det som korrumperats.

Fader Mikael Fälthammar, son, make, far, präst och teologie master

 

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (100%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

302 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Premium
Foto: Ariel Schalit
Premium
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT