Sveriges kristna råds retorik går alldeles för långt

På DN debatt 23/6 och i Dagen 26/6 2020 ställer Sveriges kristna råd genom företrädarna ärkebiskop Antje Jackelén, Svenska kyrkan, Daniel Alm, föreståndare, Pingst – fria församlingar i samverkan, Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift, Benjamin Dioscoros Atas, ärkebiskop, Syrisk-ortodoxa kyrkan, och Karin Wiborn, generalsekreterare, frågan: "Hur nära dödshjälp har coronavården av äldre varit?" Den ställs inte bara som rubrik, utan upprepas också i texten.

Sverige är inne i en humanitär kris. Coronapandemin har hittills orsakat över 5000 dödsfall i vårt land, än fler är märkta av sjukdomens följder, genom medicinska men, oro, sorg eller genom andra följdverkningar som arbetslöshet, isolering, ekonomisk nedgång etc.

Sjukvården går för högvarv och personalen börjar bli utmattad. Uppskjutna semestrar, dubbla pass, hårt arbete vecka ut och vecka in präglar vardagen för många av mina kollegor inom vården. Ingen vet hur länge situationen kommer pågå, ingen vet vad som blir det nya normala.

Efter några år av svår polarisering i samhällsdebatten i vårt land, liksom i omvärlden, är behovet i dessa svåra tider stort av ett sansat samhälleligt samtal. Alltför många självklara höga röster börjar nu i stället höjas kraftfullt för eller emot det ena eller det andra. Överord används lätt, i en tid när sans och balans borde råda. Presidiet för Sveriges kristna råd lyfter i debattartikeln en viktig fråga kring om vi kunde eller borde hanterat våra äldre annorlunda och att det finns mycket att lära. Artikeln är på många sätt angelägen och välskriven, men man hamnar tyvärr i överordens dike.

Som sjukvårdsanställd vet man att vi lär varje dag och i pandemin har det samordnade lärandet ut över landet, där man prestigelöst delat kunskap, information och forskning på ett sällan skådat slag sannolikt räddat många liv. Men mycket finns förstås kvar att lära. Det finns ett stort behov av att redan nu under pågående kris bygga in ett systematiskt lärande i systemet för att dra lärdomar av arbetssätt under krisen, som faktiskt i slutändan skulle kunna leda till en ännu bättre sjukvård i slutet av tunneln.

I denna kontext är det mycket olyckligt att presidiet för Sveriges kristna råd väljer att jämföra situationen kring behandlingen av äldre under pandemin, med eutanasi (dödshjälp). Man gör det främst på underlag från några artiklar i Dagens Nyheter. Helt klart finns fall att ta del av bland annat i DN:s artiklar, där man gjort felbedömningar när man till exempel valt att inte skicka in äldre till sjukhus trots att man borde. Men man kan också ta del av berättelser kring äldre människor som vädjat om att få dö hemma, i stället för att tvingas in till sjukhus.

Det förtroliga samtalet mellan patient och läkare, bör inte ersättas av högljudda debattörers barrikadrop. Vi får heller inte glömma att det absoluta flertalet av de människor som vårdas för Covid-19 överlever, efter goda vårdinsatser. Allt detta visar emellertid hur viktigt det är att vi lär av det som varit och förbättrar vården, inte minst av våra mest sköra. Människovärdet får aldrig vara beroende av ålder! Kring detta behövs definitivt ett sansat offentligt samtal, som det är viktigt att även kyrkorna aktivt deltar i.

Att en etablerad organisation som Sveriges kristna råd använder ord som dödshjälp i resonemang kring gjorda beslut och prioriteringar är att gå för långt. När behov finns av ett sansat samtal i stället gå in och förråa och misstänkliggöra på det sätt som görs i artikeln genom att använda uttryck som man annars hör från twittertroll och populister med tveksam agenda, är osmakligt och hårresande även på en kal hjässa som min egen.

Av egen yrkeserfarenhet känner jag till den viktiga roll som sjukhuskyrkan ofta har i svåra situationer. Man skulle kunna ha en roll i det lärande som är så viktigt under och efter pandemin. Att man då väljer en retorik där man i förlängningen antyder att samhället och sjukvården står för lagbrott och tvivelaktig etik och genom en olycklig jämförelse väljer att skapa misstro och misstänksamhet, är inte att ta samhällsansvar. Det är heller inte att visa att man vill vara en del av det viktiga samtal som måste följa på pandemin och i den kommission som staten planerar. För vem vill lyssna på en som börjar samtalet med att skrika okvädesord rakt upp i ditt ansikte?

Simon Rundquist, Läkare

Läs mer Människor som vill leva har sorterats bort

Läs mer Tragedierna inom äldrevården är inte eutanasi