Viktigt att förebygga tiggeriet

Vi förnekar inte behovet att lösa problemen bakom tiggeriet. Frågan är vad vi kan göra i dag för att hjälpa människor, skriver Jonas Segersam och Eva Moberg i en slutreplik.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Vi har under sommaren fått tre svar på vår artikel (Dagen 12 juli) om att vi behöver reglera tiggeriet för att hjälpa människor ur en ovärdig och förnedrande situation. Motargumentationen kokar ner till att vi måste motarbeta antiziganism, att ”kriminalisering” av tiggeri inte får någon positiv effekt och att tiggeriförbud känns intuitivt fel.

Michael Grenholm (Dagen 24 juli) försöker hänvisa till forskning, men han nämner bara en person, en forskare om hemlöshet, som dessutom har en bestämd politisk uppfattning i frågan. Thomas Hammarberg, riksdagsledamot (S), skriver (6 augusti) att kriminalisering inte löser problemet utan leder till ökad stigmatisering. Men vår fråga är – löser tiggeriet något av tiggarnas problem? Och är det inte snarare en stigmatisering och förnedring att som grupp bli utpekad som några som behöver tigga för att försörja sig. Kjell Waern (24 juli) har en poäng i att kriminaliteten är ett större problem, och den behöver vi naturligtvis beivra i samhället i stort. Polisen behöver mer resurser för att kunna lagföra inte minst inbrott på landsbygden och i villor från rundresande ligor från Östeuropa.

Ingen människa mår bra av att tigga! Det är därför som Danmark och Sverige haft förbud mot tiggeri sedan 1800-talet. I Sverige avskaffades förbudet 1964 av socialdemokraterna som ville visa att nu var tiggeriet utrotat i Sverige. I Skandinavien har vi nämligen en hög arbetsmoral som säger att var och en ska göra rätt för sig, och ingen ska tigga. Svenskar väntar in i det längsta innan vi ber andra om pengar. Det är troligen därför vi tycker så synd om EU-medborgarna från Balkan eftersom vi utgår från att de måste vara otroligt utblottade och utsatta för att tillgripa den metod som vi skulle välja i allra sista hand, att sätta sig på gatan och tigga. Detta ska vi se som något positivt, och ett utslag av vår kristna värdegrund – att varje människa har en egen potential och har möjlighet att bidra till samhället genom arbete. Grundläggande handlar debatten om två olika sätt att se på saken. Å ena sidan ser man problemen ur de utsattas perspektiv och tror att lösningen är mer pengar och bidrag. Å andra sidan fokuserar man på människors eget ansvar och potential att försörja sig, och tror att man genom lagstiftning behöver ge klara signaler om vad som är önskvärt och inte. Vi tror att det ligger något i båda dessa synsätt.

Vi förnekar inte att det är viktigt att arbeta för att lösa de bakomliggande problemen till tiggeriet, och att antiziganism är ett stort problem. Tiggeriet i Sverige för 100 år sedan försvann inte genom förbud och repression utan genom att den allmänna levnadsstandarden höjdes och det sociala skyddsnätet byggdes ut. Frågan är vad vi kan göra i dag för att hjälpa människor ur misär och en förnedrande tillvaro på gatan. Uppenbarligen var det inget hinder i början av 1900-talet att ha en lösdriverilag – en lagstiftning motverkar inte fattigdomsbekämpningen.

Egentligen borde vi vända på hela resonemanget. Hjälper det någon människa att månad efter månad sitta på gatan och be om allmosor? Vi ska visst arbeta förebyggande och det var därför Uppsala kommun under Ebba Busch Thors kommunalrådskap inrättade natthärbärge och dagcenter 2014. Men vi har följt frågan sedan dess och sett att tiggeriet över tid snarare fördjupar förnedringen och stigmatiseringen. I stället för att hjälpa riskerar vi att låsa in människor inte bara i deras fasta tiggarplatser på gatan, utan också i människohandel och kriminalitet. Därför har vi landat i att vi behöver någon form av reglering, tillståndsplikt eller förbud. Varför inte grundligt utreda saken tillsammans med sakkunniga, den nationelle samordnaren, polisen, civilsamhället, socialtjänsten, härbärgen, och myndigheter i Rumänien, så att vi bättre kan hjälpa några av dem som verkligen behöver hjälp? De flesta dessutom utan möjlighet att ta sig till Sverige där de lever i misär långt från svenska ögon och öron i enkla skjul och på soptippar i Rumänien och Bulgarien.

Jonas Segersam, Kommunalråd (KD), Uppsala.

Eva Moberg, Kommun-politiker (KD), och mångårig föreståndare för Härbärge för EU-medborgare.

Läs mer om tiggeri

Alla tidigare artiklar

Rösta!

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.
Sara Waldenfors (S) företrädde kyrkolivsutskottet under debatten om Alpha på kyrkomötet.
Foto: Svenska kyrkan
Foto: Svenska kyrkan