”Hur ber man om helande när man sitter med kollegor som varit med om två krig?”

De senaste fem åren har Josefin Brandström arbetat för MAF i Uganda och Sydsudan. Nu fyller hon 45 år – och flyttar tillbaka till Stockholm. Men hon är osäker på om Sverige kommer att kännas som hemma. 

Dagen för vår intervju jobbar Josefin Brandström hemifrån. Hon sitter i sin lägenhet i centrala Juba – Sydsudans huvudstad. Fönstren är försedda med galler, men utanför kan hon se palmer. 

– Utsikten här är något jag kommer sakna, konstaterar hon. 

Hon trivs i sitt hem – och tur är det. På grund av säkerhetsläget i landet är hon rekommenderad att stanna inomhus efter klockan 18. När solen gått ned är det dessutom becksvart ute. 

Kontrasten mot hennes fria Stockholmsliv är stor, men hon ber mig särskilt att inte fokusera på det. 

– Är det okej att du inte skriver ”från arkitekt i Stockholm till biståndsarbetare i Afrika”? Det uttalandet börjar bli uttjatat.

Alla reportage som hittills har skrivits om Josefin Brandström har gått ut på att måla upp skillnaden mellan ett högavlönat jobb i Stockholms innerstad och att leva på understöd i Sydsudan. En del bekanta kommenterar att hon måste ha försakat mycket: karriär, vänner, trygghet. Men hon ser det inte så, lyfter hellre fram allt hon vunnit. 

– Att leva i nuet till exempel. Tid är ett flytande begrepp här, vilket kan vara otroligt irriterande men också lite charmigt om man lär sig att hantera det. 

Förser isolerade byar med förnödenheter

Josefin Brandströms berättar att hennes liv i Juba pågår på en begränsad yta: mellan  komplexet bakom murar och taggtråd där hon bor och MAF-kontoret tre kilometer bort. Där arbetar hon som Country Director och ansvarar för organisationens flyginsatser. Ibland får hon åka med till byarna och se hur transporter med mediciner och skolmaterial gör skillnad för människor som lever isolerat och i svår fattigdom. Men för det mesta sitter hon på kontoret. Att ta sig dit kan vara ett äventyr i sig. 

– Det kan vara översvämning eller stora gropar i vägen. Man får väja för getter, poliser som vill ha mutor, kvinnor i traditionella kläder och militärmålade pickups med soldater med gevär, berättar hon. 

– För ett par månader sedan åkte jag förbi en stor reklamskylt som är väldigt talande för hur saker fungerar här. Ett internetföretag hade skrivit ”the most relaible connection in South Sudan” och då är reliable felstavat …

Hon skrattar till. Varje gång någon frågar henne hur hon trivs i Sydsudan svarar hon ”jättebra”, men samtidigt förstår hon inte hur hon kan trivas så bra, säger hon. 

– Jag tror mycket handlar om att jag känner frid över att jag är på rätt plats i rätt tid. Sedan är det klart att jag har utmaningar. Ibland kan jag känna: Kommer vi någonvart?  Men då brukar jag återkomma till ett mantra som en vän sa innan jag åkte ut: ”Man kan inte släcka alla bränder, men fokusera på branden där du är”. 

Hur har din tro på Gud påverkats av att bo i Uganda och Sydsudan?

– Den har fördjupats – och ifrågasatts, svarar Josefin Brandström och tar ett exempel från morgonandakterna som MAF-anställda har varje dag. 

– De bibliska berättelserna blir levande på ett helt annat sätt här. Ibland undrar jag: Är det Gamla testamentet eller den senaste säkerhetsrapporten jag läser? Båda två handlar om blodiga familjefejder, våldtäkter och stölder. 

– Människor här har helt andra förutsättningar än i Sverige, så jag har fått fundera på hur man ber om blessing när livet handlar om att överleva. Hur ber man om helande när man sitter med ett gäng kollegor som varit med om två inbördeskrig bara sedan landet blev självständigt 2011 och säger ”vi föddes i krig, vi lever i krig och vi kommer att dö i krig”. 

Umgänge över generationsgränser

Josefin Brandström har inga bra svar på det, men tror att tiden utomlands gjort henne mer ödmjuk, mer anpassningsbar. Inte minst i umgänget med kollegorna. De kommer från olika länder, olika kristna traditioner, ett par stycken är tjugo år yngre än hon, men de bor i samma lägenhetskomplex och om kvällarna har de inte så mycket annat för sig än att umgås med varandra. De lagar mat, kollar på film, spelar spel. 

– Det är lite charmigt att umgås med människor man inte skulle umgås med hemma, man tar vad man får. Någon skriver ”jag har gjort pannkakor, vill du ha?” och tio minuter senare sitter man och äter tillsammans. Det påminner lite om när jag och min familj bodde på en ö utanför Göteborg.

Vill vara nära sina syskonbarn

Josefin Brandström kommer från en kristen släkt. Pappan John Brandström var pastor, först på Rörö och sedan i Citykyrkan i Stockholm innan han, 52 år gammal, drabbades av cancer och gick bort. Josefin Brandström har fyra syskon, varav flera bor i Stockholm. Hon har inga egna barn, men många syskonbarn. Att få vara nära dem är en av anledningarna till att hon i höst återvänder till Sverige i samband med att hennes kontrakt med MAF löper ut. Samtidigt är känslorna dubbla. 

– Jag längtar inte direkt till Sverige och när folk frågar mig ”När kommer du hem?” svarar jag: ”Jag är hemma, men jag åker till Sverige i november." 

Tiden i Afrika har gjort avtryck och Josefin Brandström funderar på om kulturkrocken blir stor när hon återvänder till Stockholm. Hon känner att hon har förändrats som person. 

– Jag tror inte att jag kommer tycka att det är hela världen att få vänta på tunnelbanan, till exempel, säger hon.

– Här har jag också fått lära mig värdet av relationer; man tar ansvar för sin familj på ett helt annat sätt än i Sverige. Ju mer du tjänar, desto fler förväntas du försörja. Jag tycker att det är häftigt att folk tar det ansvaret. 

I november lämnar Josefin Brandström Sydsudan, men inte MAF. Hon tar över som  tillförordnad VD för MAF Sverige och ser fram emot att ta med sig erfarenheten från fältet in i det arbetet. Och hon vill fortsätta förlita sig på Gud. Det senaste åren har bibelordet från Josua 1:9 varit en ledstjärna:  ”Var stark och modig. Var inte förskräckt och misströsta inte, ty Herren, din Gud, är med dig vart du än går."

– Jag tror att det ordet kommer fortsätta att vara viktigt för mig även kommande år.

Marcus hoppade av sin karriär för att kämpa för rent vatten