”Aniara” som film: Vilse i rymden, vilse i oss själva

Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet. Orden från Predikaren i Bibeln ekar i mitt bakhuvud när jag inför att jag ska se "Aniara" läser om Harry Martinsons klassiska rymdepos, som filmen bygger på. Rymdens ödesmättade tomhet går hand i hand med människans tomhet och "den stora löjligheten i att leva". Jag mindes att det var en tragisk historia, men kanske inte att den var riktigt så mörk och dystopisk. Och därför också så … modern. Den upplevdes aktuell när den kom ut, och känns aktuell i dag, i vår dystopiskt ljudande samtid.