Kanon är ett begrepp många troende för förtrogna med. Arbetet i den tidiga kyrkan med att fastställa vilka skrifter och brev som skulle ingå i Bibeln ledde till en fastställd kanon, en som dock skiljer sig åt mellan de olika stora kyrkofamiljerna. När nu den nya regeringen vill införa en förteckning över ett lands klassiska litteratur, kan det vara värt att ha i åtanke att sådant tar tid. Det tog flera sekel att fastställa Bibelns kanon.
Danmark inledde 2006 arbetet med att fastställa en nationell kanon i sju kategorier: arkitektur, design, bildkonst, teater, litteratur, film och musik samt barnkultur. Arbetet ledde till en livlig debatt och mötte också kritik. Lars von Trier, som fick sin film Idioterna med på listan, klippte bort det vita korset på danska flaggan och sydde ihop den till en enda röd eftersom han menade att en statligt utsedd lista över godkänd litteratur snarast hör hemma i kommunistiska diktaturer.
När Sverigedemokraterna förra året motionerade om kanon enligt dansk modell önskade de se en immateriell kanon där värderingar och traditioner skulle ingå. Syftet var att skapa en nationell sammanhållning som skulle motverka “vi och dom”.
Men i Tidöavtalet är inte det immateriella med. Externa expertkommittéer föreslås ta fram en kulturkanon, något Ida Ölmedal, kulturchef Sydsvenskan, säger har en doft av Sovjet och Karin Pettersson, kulturchef Aftonbladet, kallar för meningslös åtgärd. Åter andra varnar för unken nationalism. Men är rött eller brunt de enda färgerna en kanon kan ha?
Med alarmerande rapporter om den ständigt sjunkande läsningen, om att få barn och unga får ta del av kultur under uppväxten, finns det goda skäl till att lyfta svensk litteratur i många forum – inte minst i skolan. I dag ges lärare stor frihet att själva välja till exempel vilka böcker eleverna ska introduceras för. Det är fullt rimligt. Men att erbjuda en lista, eller flera listor, som framtagits enligt vissa kriterier – varför inte liknande de norska Morgenbladet använde till sin egen lista: “genomslagskraft i samtiden, betydelse för efterkommande tid samt kvalitet” – att ha som stöd i lärares professionella process kan nog knappast beskyllas för att vara kommunism eller fascism?
Inte minst själva processen att ta fram vilka olika svenska kulturella verk som bör finnas med på en sådan lista kan skapa möjligheter till goda samtal om litteratur och kultur på andra arenor än på kultursidor, i finsalonger eller kring akademiska runda bord. Det skulle, som Torbjörn Forslid, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet säger till DN, kunna leda till en välbehövlig demokratisering. För naturligtvis måste en sådan kanon avspegla den mångfald som finns i Sverige.
[ ”Många manliga bibliska gestalter beter sig våldsamt men framstår ändå som hjältar” ]
Och apropå Bibeln. Den första boken på en sådan lista är naturligtvis världens mest lästa, vars betydelse för den västerländska civilisationen inte kan överskattas. Inte heller dess inverkan på det svenska språkets utveckling – där bland annat Gustav Vasas översättning från 1500-talet spelade stor roll. Bibeln kan knappast beskyllas för att vara svensk. Men faktum kvarstår: Ingen kanon utan Bibeln.
