Församlingens sätt att leva sin vardag och helgdag är själva budskapet. På det sätt som vi uttrycker oss, vilka attityder vi har och hur människor uppfattar vårt bemötande är en del av evangeliet
För en tid sedan uppstod en diskussion kommenterad i Christianity Today efter att pastor J. D. Greear, tidigare ordförande för USA:s största samfund Sydstatsbaptisterna, utmanat sin församling. Han betonade att det fanns ett problem med medlemmars attityd kring sättet att vara kyrka, komma sent och gå tidigt och se på gudstjänsten som en show i stället för en gemenskap där varje person har ett gudomligt värde. I en kommentar på sociala medier från en lyssnare poängterades att hela framställningen i gudstjänsten framstod just som en välregisserad show. Hela artikeln problematiserar frågan om Kyrkans sätt att vara och kommunicera att det är själva budskapet.
Kristenheten kan ha goda intentioner med församlingens vardags- och gudstjänstliv. Det predikas omsorg, öppenhet, allas lika värde och det finns en önskan att framstå som välkomnande. Ofta betonas vikten av bibeltrohet, Andens frihet, bön och andlig fördjupning medan allt för mycket av det som sker handlar om aktiviteter som inte alltid är ett med budskapet. I sämsta fall blir den lokala församlingen i stället mer och mer ytlig och en kopia av det som sker i omvärlden.
[ Frida Park: Dålig teologi driver människor bort från kyrkan ]
Risken för Kyrkan, i vilken tradition den än befinner sig och vilken yttre form den än har, är att den allt för mycket formas av samtiden. Språket blir “jag” i stället för “vi”, tjänande omvandlas till effektivitet och kompetens. Så förskjuts våra attityder och attribut bort från bibliska värderingar. Och kyrkan blir till en samlingslokal dit människor går i stället för att mötas som gemenskap - inte minst i vardagen. Vi har blivit något man går till i stället för något vi är. Genom att betona mer av vardag och mötesplatser i hemmen som centralt för församlingens liv kan kulturen successivt landa närmare nya testamentets ideal. Församlingen som gemenskap är nämligen avgörande i det kristna budskapet.
Vi har blivit något man går till i stället för något vi är.
— Lennarth Hambre
Ett annat problemområde är det faktum att kyrkan i västvärlden mer och mer blivit en miljö för aktivitet och konsumtion i stället för det bibliska begreppet “lemmar varandra till tjänst”. I hela Paulus framställning om församlingen bygger det helt på värdet av alla delar tillsammans. Ingen är mer värdefull än den andra. Inte heller fungerar vi utan varandra.
I en kultur där konsumtion är i centrum, där några få producerar och många konsumerar, är det svårt att värja sig och uttrycka de bibliska sanningarna. Men Kyrkan i stort, både de historiska kyrkorna och de moderna frikyrkorna, behöver få en förskjutning tillbaka mot bibliska uttryck för att bli relevanta. Närhet, gemenskap, lärjungaskap och bekräftelse av de enskilda medlemmarna är nödvändigt. Att frigöra enskilda kristnas gåvor behöver vara i centrum. I annat fall kommer Kyrkan i allmänhet och frikyrkan i synnerhet att drunkna i konkurrensen från andra mera flashiga aktiviteter. Risken är uppenbar redan nu.
[ Frredrik Wenell: Kyrkor som bevarar det specifikt kristna kan bidra med gott i samhället ]
