Vi kan inte bygga kyrka på några få som riskerar att brännas ut

Många församlingar sliter med att få fler engagerade. Att motivera medlemmar till överlåtelse under lång tid med stort ansvar är inte helt enkelt. Den generation som nu kliver in i uppgifter är tränade att tänka i och fungera utifrån projekt som har en startpunkt, tydliga mål och en avslutning. De är fostrade att bevaka sina rättigheter och möjligheter och inte minst att få vara med och påverka. Inte helt enkelt att kombinera med en Kyrka som har evighetsperspektiv där förändring sker jämförelsevis långsamt.

Att återkommande utmana de redan engagerade är riskfyllt, som Dagen tidigare skrivit. Risken är att det alltid är samma grupp av människor som har en etthundratioprocentig överlåtelse som utmanas till ännu större engagemang.

Vi kan inte bygga kyrka på några få som riskerar att brännas ut. Det finns andra som är i en livssituation där överlåtelsen till Kristus finns men engagemanget är svagt, som borde kunna uppmuntras och utmanas. Framför allt behöver alla medlemmar bli sedda, uppskattade och bekräftade.

Tidigare generationers engagemang hade ofta inslag av plikt. Historiskt har plikten ofta uppfattats som något gott. I dag förknippas det mer med skyldigheter och inre eller yttre tvång. I vissa fall även ett överväldigande ansvar och åtagande.

En lösning kan då vara att våga låta nya människor tänka och skapa utifrån sina förutsättningar. I Kyrkan, även i frikyrkan, har liturgin starka företräden. Formen kan både frigöra och begränsa människors kreativitet och vilja till engagemang.

Howard Snyder, författare till boken Förändringen, skriver redan i slutet av 1970-talet om det som alltid måste förändras och det som aldrig får förändras i Kyrkan. Det handlar bland annat om församlingen som Guds idé, evig och giltig i alla kulturer kontra dess former skapade av människor och bundna till kulturer. Här står kyrkorna inför stora utmaningar. Om formerna kontrollerar innehållet är risken uppenbar att engagemanget kvävs.

Kyrkan måste våga ägna sig åt andlig vägledning.

—  Lennarth Hambre

[ Lennarth Hambre: Sluta premiera gränslöst engagemang ]

Det mest avgörande för engagemang är trots allt att den kristna gemenskapen hjälper människor att få ett fördjupat kristet liv. Engagemanget behöver ha rötter. Ett fruktbärande liv förutsätter ett bredare rotsystem. Kyrkan måste våga ägna sig åt andlig vägledning, det Paulus kallar det fördolda livet med Gud. I annat fall kommer varje utmaning att sakna djupare motivation och gensvar och bara leda till nya krav, något framför allt en yngre generation knappast gensvarar på.

Församlingens gemensamma utmaning är att bedriva aktiviteter som fördjupar tron och övertygelsen och hjälper varje medlem till en vardagsvandring med Jesus Kristus.

Engagemang är inte bara en fråga om den enskilde medlemmens ansvar utan hela församlingens. Ledarskap behöver arbeta mer med relationella frågor. Detta är viktigare än att hålla i gång olika typer av verksamhet. Här bör mötesplatser för utveckling av ledarskap på alla nivåer i Kyrkan också ständigt pågå. Erfarenheten av att bli sedd, bekräftad och utrustad för att bli engagerad hör samman.

[ Frida Park: Klarar kyrkan att ta vara på ungas engagemang ]