Mission och bistånd är två paradgrenar för svensk kristenhet. Men hur förhåller de sig till varandra? Har de aldrig kunnat leva tillsammans i ett naturligt äktenskap? Eller är de tvärtom förenade genom starka band?
Svaren är långtifrån givna och som så ofta beror de på ur vilket perspektiv saken betraktas. Nyligen fick jag medverka i ett av seminarierna vid Svenska missionsrådets medlemsdagar och diskutera frågan tillsammans med historikern Urban Lundberg, en av författarna till boken En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945-1975 och missionsvetaren Klas Lundström, huvudredaktör för Svensk mission och kyrkorna som växt fram.
Urban Lundberg såg helt naturligt frågeställningen med biståndsglasögon och betonade att det redan från början när det svenska biståndet tog form under efterkrigstiden fanns spänningar mellan kyrkorna, som länge hade varit på plats i mottagarländerna, å ena sidan och svenska staten å den andra. Detta trots att kyrkorna varit en av de krafter som drev på i det vi dåförtiden kallade u-hjälpsfrågan. Ville de få del av biståndskakan tvingades de hitta nya sätt att arbeta.
Klas Lundström betonade missionens kännetecken som en stor folkrörelse där medel samlades in inte bara för att sprida det kristna budskapet utan också, redan från början, till socialt arbete. Visst byggde missionärerna kyrkor men samtidigt också skolor och sjukhus. Det ena var inte tänkbart utan det andra.
Skulle det rent av, o djärva tanke, vara bättre att vrida klockan tillbaka?
— Elisabeth Sandlund
Och jag då, vad hade jag att bidra med? Inte så mycket jämfört med dessa lärda herrar. Men jag pekade på att man kan urskilja tre olika men nära relaterade frågor: Hur är relationen mellan mission och bistånd? Hur ska, sett ur kyrkornas perspektiv, dessa båda verksamheter organiseras? Och, inte minst, hur ska de finansieras?
[ Stor kartläggning av svensk mission ]
Om detta kan man tänka olika. Men jag menar att det holistiska perspektivet – att evangelium predikas bäst när det sker samtidigt i ord och handling – har mycket som talar för sig men att det finns argument både för och emot att organisatoriskt särskilja sociala insatser från missionerande. Det är en nödvändighet om kyrkorna ska kunna få del av den statliga biståndskakan – men det riskerar också att leda till att insatserna att sprida kristen tro och att stötta alla de inhemska kyrkor som startats tack vare missionärerna sätts på undantag. Skulle det rent av, o djärva tanke, vara bättre att vrida klockan tillbaka och finansiera missionen genom de många människornas engagemang och givmildhet i stället för att anpassa sig efter ett statligt regelverk? Eller blir det till och med en nödvändighet när statens biståndsvindar blåser allt snålare?
[ kristna och muslimer försvarar rätten till mission ]
