Filmen från massakern i Israel var 43 minuter helvete

Tunga draperier dras för fönstren. En projektor buffrar. Vi sitter några journalister i en sal hos judiska församlingen. Snart kommer en film visas. Råmaterial från massakern i Israel den 7 oktober. World Jewish Congress och den israeliska ambassaden har bjudit in. Filmen är sammanställd av material framför allt från terroristernas egna mobiltelefoner och kroppskameror. Men också från offrens mobiler. Totalt 43 minuter sammanställt material som är för grovt för att visa allmänheten.

Filmen har buffrat klart och börjar spela. Jag vet vad jag ska få se, men är ändå inte förberedd. Män med automatvapen, Palestinas flagga fastsydd på västarna, som letar. Som jagar.

En pappa försöker skydda sina två söner. De söker skydd i ett uterum. Terroristerna kastar in en handgranat. Det tycks som om pappan skyddat pojkarna med sin kropp. Han dör. Pojkarna verkar överleva. Terroristerna skrattar. De tar selfies och utbrister Allahu Akbar när de mördat klart.

Terrorister på Toyotabilar i hög fart. När de möter en bil så skjuter de. Bilen stannar. Kameran går närmre. Mer mord. Allahu Akbar.

Terroristerna ropar uppjagat. De kramar om varandra. Som om de precis gjort mål.

—  Steven Crosson

Klipp efter klipp. Solen håller på att gå upp. Festival. Unga som varit uppe hela natten och festat. Men nu gömmer de sig. De blir hittade. De skjuts. Bilder från hem och förskolor. Människor som gömmer sig under bord. Som ber för sina liv.

Automatvapen är ganska tysta. De låter mest som tigersmällarna jag lekte med när jag var liten. Vapnen skjuts in i familjers vardagsrum. In i en förskola. Terroristerna ropar uppjagat. De kramar om varandra. Hurrar. Som om de precis gjort mål. Allahu Akbar.

Kroppskameran på en terrorist visar ett bostadsområde. Männen med flaggorna smyger och är tysta. Det måste vara precis på morgonen när ingen riktigt visste att mängder av Hamasterrorister tagit sig i Israel. De flesta sover. En hund kommer nyfiket fram. Den skjuts. Jag tror det var en labrador.

Klipp efter klipp. En terrorist ringer hem till sin mamma och sin pappa och berättar att han mördat tio judar med sina egna händer. Han ringer från en telefon som han tagit från en kvinna han precis dödat. Mamman gråter. Hon är så stolt. Allah välsigne dig, säger hon.

Stillbilder på barn. De var kanske 10–12 månader? Små livlösa kroppar. Med blöjorna fortfarande på. Sparkdräkterna smutsiga av blod. Jag tänker: ”Hur tvättar man bort blod från en sparkdräkt?”.

När filmen är slut känns det som att rummet är slut på något. Inte luft. Något djupare. Hopp? Jag torkar tårarna. Hur kan ondska så djup finnas? Hur kan de härbärgera sådant hat? Hamas måste ha planerat detta i flera år. Hur kunde ingen veta? Hur kan människor i dag, i Sverige, fira dödande av oskyldiga? Hur kan de stå på våra gator och skrika ”from the river to the sea”, när vi vet vad det faktiskt betyder. En nation utplånad. Ett folk utrotat.

Draperierna dras bort. Det är mörkt där ute.

[ Frida Park: Välkommen balans av biskoparna ]