1940-talet:  Tryckpressarna
drar i gång – och konflikterna

Hur gick det till när Dagen startade? Och varför blev det så snabbt konflikt i ledningen? Och vem var chefredaktör i fyra månader? 

I åtta artiklar tar Elisabeth Sandlund dig med på en vindlande resa  över Dagens historia. En artikel för varje årtionde. Vi börjar med 1940-talet. 

Elisabeth Sandlund

Skribent och mångårig Dagenmedarbetare

När tryckpressarna på Klara Civiltryckeri drog i gång natten till torsdagen den 1 november 1945 var det startpunkten för tidningsäventyret Dagen. ”Vi är medvetna om att det är en mödosam och svår väg som ligger framför oss”, skrev tidningens grundare och chefredaktör Lewi Pethrus i den första ledaren. Visst fick han rätt. Det var ingen enkel seglats på lugna farvatten som han och medarbetarna gav sig ut på. Men ändå har Dagen lyckats navigera, ibland mot alla odds, mellan blindskären och undvika grundstötning.

Historien upprepar sig som bekant inte. Det Sverige som såg Dagen födas 1945 var ett annat samhälle än i dag. Ändå är det slående hur många frågeställningar som återkommer gång på gång och hur en del av de strategiska övervägandena som Dagens ägare behövde göra påminner om varandra. Håll det i minnet när vi nu påbörjar vår vandring decennium för decennium.

Optimism om framtiden

Att pingströrelsen behövde en dagstidning som ett komplement till veckotidningen Evangelii Härold var inget hugskott. Redan i slutet av 1920-talet vädrade Lewi Pethrus idén och under 1930-talet återkom han flera gånger till tanken utan att möta allmän entusiasm i rörelsen.

Den 7 maj 1945 kapitulerade Tyskland. Optimismen om framtiden visste inga gränser. När Lewi Pethrus en dryg månad senare presenterade planerna på en ny daglig tidning vid den traditionella bibelstudieveckan i västgötska Kölingared möttes han av stående ovationer. Den tidigare skeptiska äldstekåren i Filadelfia rycktes med. 

I mitten av juli fanns tryckeri, tillståndsbevis och ett namn på tidningen. ”Dagen” hade varit ett av flera alternativ, men när det visade sig att tryckeriet ägde en kliché med just det namnet efter Aftonbladets söndagsbilaga som lagts ned 1920 var saken klar. 

Det som återstod var att formera en redaktion och, inte minst, att lösa finansieringen. Med knapp nöd lyckades Pethrus skrapa ihop ett minimalt aktiekapital på 100 000 kronor. Redan i slutet av november, när de första lönerna betalats ut, var pengarna i stort sett slut. Dagens historia hade kunnat bli fyra veckor kort – om inte pingstvännen och textilfabrikören Karl G Ottosson trätt in i handlingen och tagit det ekonomiska rodret i fasta händer.

Utmaning att hitta prenumeranter

Det innebar inte att problemen var över. En knäckfråga, helt avgörande för Dagens långsiktiga överlevnad, var att öka antalet prenumeranter. Dagen ville, som det hette i ledaren i det första numret vara språkrör för den skara kristna ”som står helt på den gammaldags bibeltrons och den helhjärtade väckelsekristendomens grund.” Var fanns de? I pingströrelsen helt klart, men också i andra samfund, inte minst Örebromissionen. Och även i Svenska kyrkan där det borde finnas presumtiva prenumeranter i gammal- och lågkyrkliga kretsar. Men vidgades målgruppen fanns å andra sidan risken att de inbitna pingstvännerna inte längre kände sig hemma.

Ny chefredaktör i fyra månader

Karl G Ottosson försökte sätta sig på båda stolarna samtidigt. För att öka stödet bland pingstvännerna övertalade han författaren och redaktören för Evangelii Härold Sven Lidman att börja medverka med artiklar från och med 1947. 

För att samtidigt låta den ekumeniska bredden växa lät han Pethrus stiga åt sidan. Ny chefredaktör blev Jack Hårdstedt som senast varit pingstmissionär i Egypten. Det visade sig vara, för att uttrycka det försiktigt, allt annat än en lysande idé. Hårdstedt tonade förvisso ner pingstprofilen. Men när den nye chefredaktörens vidsyn visade sig omfatta även swedenborgianismen var hans saga all och Lewi Pethrus återkom efter endast fyra månader.

Strid mellan Pethrus och Lidman

Ordningen återställd? Knappast. 1948 blev ett krisår inte bara för Dagen utan för hela pingströrelsen som skakades av en ledarstrid mellan de två giganterna Pethrus och Lidman. Om en av bevekelsegrunderna för att starta en egen tidning hade varit att öka intresset för kristen tro och kristet liv i pressen som helhet blev Pethrus bönhörd över hövan, men knappast på det sätt han önskat.

Det hade länge gnisslat i relationerna. Den öppna striden inleddes när Lidman, som nyligen fyllt 65 år, uppfattade att han mot sin vilja men i linje med företagets regler skulle pensioneras från sin anställning vid Förlaget Filadelfia. 

Han var, rätt eller fel, övertygad om att anledningen var att Pethrus ville bli av med honom och svarade med en skrivelse, en våldsam anklagelseakt om allt från nazistsympatier till ekonomiska oegentligheter. När Lidman lät publicera den i Aftonbladet brast alla fördämningar och gav upphov till spaltkilometrar och svarta rubriker i hela den svenska pressen. 

Vidden av allmänhetens intresse visade sig kanske allra bäst i att det, när 1948 års björnungar på Skansen skulle namnges, inkom mer än ett förslag att de borde heta ”Pethrus” och ”Lidman”.

Psalmstrid under församlingsmöte

Händelseförloppet var i sig dramatiskt nog. Efter bland annat ett laddat församlingsmöte i Filadelfia, där Pethrusanhängarna tog upp ”Löftena kunna ej svika” och Lidmans förtrogna svarade med ”O salighet, o gåtfullhet”, gick processen vidare. Lidman uteslöts efter att ha vägrat be om förlåtelse och fortsatte sina angrepp mot Pethrus i nya texter i Aftonbladet. Något hundratal medlemmar följde honom, frivilligt eller ofrivilligt.

Vilken bild fick Dagenläsarna av vad som tilldrog sig? Den 29 januari, dagen efter publiceringen i Aftonbladet, eller som Dagen skrev ”en aftontidning”, meddelar en enspaltig rubrik långt ner på Dagens förstasida: ”Sven Lidman lämnar E.H.”. Mer detaljer fanns på sistasidan, i en kommuniké från Filadelfias äldstekår. Där konstaterades bland annat att det inte var oväntat att Lidman drar in även Dagen i sin skrivelse eftersom han ”hela tiden varit fullständigt negativt inställd gentemot nämnda tidning”. 

Nästa dag fick två företrädare för församlingen komma till tals under rubriken ”Lidmans handlingssätt ett svart förräderi mot hela pingstväckelsen”. Det dramatiska församlingsmötet blev toppnyhet i Dagen den 3 februari under rubriken ”Sven Lidman beviljades det begärda avskedet”. Nästa stora rubrik dröjde till den 23 mars: ”Sven Lidmans uteslutning förordas”.

Pethrus gick segrande ur kampen

Jämfört med de braskande rubrikerna i den ”världsliga” pressen, där Lidman fick ett överväldigande stöd, höll Dagen en måttfull linje, helt naturligt fullständigt på Pethrus och församlingsledningens sida. Men Lidmanstriden tilläts inte dominera tidningen och när det började hetta till i Mellanöstern under senvåren blev rapporterna därifrån i stället förstasidesstoff i stort sett varje nummer. Kanske är det till och med så att det faktum att Pethrus gick segrande ur kampen stärkte inte bara hans ställning i pingströrelsen utan också Dagens?

Det skulle hur som helst dröja mindre än två år tills den profana pressens feta rubriker återkom och pingströrelsen återigen hamnade i blickfånget. Nu handlade det inte om en intern fight i rörelsen utan om ett av väckelsekristendomens kärnvärden – Guds förmåga att med hjälp av helbrägdagörare hela sjuka. Men då är vi redan inne på Dagens andra årtionde.