1950-talet:  Striden mot mediernas svartmålning av pingströrelsen

Varför steg upplagan snabbt till 20 000 prenumeranter? Och vilken strid gjorde att ett nummer trycktes i över 100  000 exemplar? 

I åtta artiklar tar Elisabeth Sandlund dig med på en vindlande resa över Dagens historia. En artikel för varje årtionde. Nu är det dags för 1950-talet. 

Elisabeth Sandlund

Skribent och mångårig Dagenmedarbetare

Den 25 januari 1950 anlöpte Svenska Amerika Liniens fartyg Stockholm Göteborgs hamn med den amerikanske predikanten och helbrägdagöraren William Freeman och hans följe ombord. 

Han hade inbjudits till Sverige efter att Lewi Pethrus sett honom i aktion i USA. Freemans Sverigebesök utlöste en hatstorm mot pingströrelsen i allmänhet och Filadelfiakyrkan och Lewi Pethrus i synnerhet, som något paradoxalt kom att få stor och positiv betydelse för Dagen.

Glöm detta med objektiv nyhetsjournalistik! Det var inte vad som kännetecknade Dagen. Freemans möten dominerade varje förstasida i tidningen de närmaste veckorna. Ett axplock av rubriker: ”Strålande mottagande i Göteborg av Freeman” (27 januari), ”Helbrägdagörelser i Göteborg. Känd pingstpastor fick sin hörsel åter.” (28 januari), ”Glänsande upptakt till Filadelfias konferens. En triumfens och undrens dag” (30 januari), ”Brommapojke hörde efter bön av Freeman” (8 februari). Till det kom opinionsbildande texter på ledarplats och, inte minst, som ”Blixtar”, de korta och kärnfulla artiklarna högst upp till vänster på förstasidan, som inte sällan ägnades åt angrepp på presskollegerna.

”Extas i Göteborg”

Och för sådana fanns det fog. För om Dagens nyhetsrapportering kan sägas vara överdrivet positiv är det inget emot hur negativt och hånfullt andra tidningar uttryckte sig. Särskilt långt gick kvällstidningarna, liberala Expressen och socialdemokratiska Aftontidningen. Men också seriösa morgondrakar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet lät alla hämningar fara. 

Den 27 januari skrev DN på sin förstasida under rubriken ”Extas i Göteborg inför stora löften om väldiga under” med illa dold ironi: ”Läkarvetenskapen, läkarna kan slå igen praktiken. William Freeman från USA har kommit hit för att göra vad troligen ingen före honom lyckats med: tumörer skall han smälta bort på ett ögonblick, den bortopererade njuren skall åter sitta på sin plats, men frisk som på ett nyfött barn, nya gallblåsor, nya lungor skall växa fram på den sjuke.” 

Svenska Dagbladet föll in i den kritiska kören och rapporterade den 30 januari från det första mötet i Filadelfiakyrkan under rubriken ”’Helbrägdagörelse’ på löpande band/under hysteriskt filadelfiamöte”. 

På ledarplats sågades inte bara Freeman utan hela pingströrelsen jäms med fotknölarna: ”En maktlystnad, en smartness och ett sinne för det materiella, som icke ha mycket med vare sig urkristendom eller senare kristendomstyper att göra, har präglat ledningen. Schismer ha på övligt diktatorsmaner bragts ur världen genom ’utrensningar’” (1 februari).

Freemanstormen

Det genomslag i allmänna medier som konflikten mellan Lewi Pethrus och Sven Lidman fått ett par år tidigare var inte mer än en frisk sommarbris i jämförelse med Freemanstormen. 

Och det handlade inte bara om attackerna i tidningarna. Medicinalstyrelsen beklagade att nuvarande lagstiftning inte gav möjlighet att ingripa. Filadelfiapastorn Allan Törnberg åtalades för att inbjudan av Freeman inte gått rätt till, men frikändes. I riksdagen lyftes frågan om kvacksalveri i en interpellation av folkpartisten Ragnar Huss, tillika stadsläkare i Malmö. 

Till det kom kritik från annat kristet håll. Carl-Erik Sahlberg konstaterar i sin bok om Dagens första 40 år att det inte rörde sig om en ”kulturkamp” mellan kristna och profana röster ”utan hellre en situation där Filadelfiaförsamlingen och pingströrelsen i den här aktuella frågan stod mycket isolerade och ensamma”.

Säkert fanns ifrågasättande röster även inom pingströrelsen. Men som helhet innebar det yttre trycket och det som uppfattades som orättvisa påhopp att leden slöts. ”Den drastiska upptakt, som Filadelfiaförsamlingens konferens för det andliga livets fördjupande fick genom stockholmspressens smutskastande av såväl församlingen som dess utländske gäst har endast tjänat Guds sak … Trons och den sunda lärans ord har förkunnats och tron har växt hos trons folk”, konstaterade Dagen i en sammanfattande artikel den 13 februari.

”Klaga inte på sen tidning”

Just detta måndagsnummer trycktes i inte mindre än 134 099 exemplar, tio gånger mer än Dagens upplaga föregående år. Belåtet konstateras: ”Efterfrågan på detta nummer har överträffat alla förväntningar. Beställningar i tiotusental har inkommit med varje post de senaste dagarna.” Och informationen kompletteras med en maning till prenumeranterna: ”Klaga inte, om Du får tidningen litet senare denna gång. Betänk vilken våldsam påfrestning den för Dagens förhållanden oerhörda upplagan utgjort för tidningens trycknings- och distributionsapparat.”

En upplaga på över 130 000 exemplar var en engångsföreteelse. Men också prenumerationsökning var imponerande och antalet prenumeranter hade vid detta tillfälle passerat 20 000-strecket. Det var inte ett tillfälligt glädjerus. Upplagan låg kvar på över 20 000 under hela 1950-talet. Det är svårt att hitta någon annan förklaring än den injektion som Freemans Sverigebesök medförde för hela pingströrelsen och inte minst för Dagen. Också ekonomiskt slöt rörelsen upp bakom sin tidning genom att teckna förlagslån i AB Godvil, det namn som Karl G Ottosson valt för företaget.

Konkurrenten lades ner

Redan 1951 kunde Dagen kalla sig ”Sveriges största kristna dagstidning”, sedan Svenska Morgonbladets kräftgång förstärkts. 1958 lades konkurrenten ned. Dagens förhoppningar om att kunna ta över en del av prenumeranterna kom på skam. En medveten ekumenisk breddningen av redaktionen och av skaran av kulturskribenter fick inte önskad effekt utan resulterade tvärtom i att 1950-talets positiva trend bröts. 

Få nya läsare tillkom och en del av de trogna kände sig inte längre hemma i sin tidning. 1960 tappade Dagen drygt 3 000 prenumeranter. Och precis som 1947 gjorde Dagen en u-sväng för att försöka återvinna förtroendet i den pingströrelse som trots allt var tidningens bas.

Då hade 1950-talet passerat, där Dagens målsättning var att ge sina läsare en så heltäckande bild man förmådde av både in- och utrikespolitik vid sidan av nyhetsbevakningen av det kristna livet, där fokus låg på att följa vad som skedde i pingströrelsen.

1940-talet: Tryckpressarna drar i gång – och konflikterna

En svala som förebådade en inrikespolitisk sommar inträffade när Lewi Pethrus fanns med bland initiativtagarna till organisationen Kristet Samhällsansvar, med syftet att få de politiska partierna oavsett färg att sätta upp kristna kandidater på sina listor inför riksdagsvalet 1956. Knappt tio år senare skulle han vara med och grunda ett uttalat kristet parti, KDS. Men den berättelsen och konsekvenserna för Dagen hör hemma i nästa årtionde, 1960-talet.