1960-talet:  Dagen blev inofficiellt partiorgan för nybildade KDS

Varför var Dagen först i landet att gå över till kvällstidningsformat? Och varför startade chefredaktören ett politiskt parti? I åtta artiklar tar Elisabeth Sandlund dig med på en vindlande resa över Dagens historia. En artikel för varje årtionde. Nu är det dags för 1960-talet. 

Elisabeth Sandlund

Skribent och mångårig Dagenmedarbetare

För Dagen startade 1960-talet i krisens tecken. När tidningen misslyckades med att fånga upp läsarna från nedlagda Svenska Morgonbladet föll upplagan från 1950-talets rekordnivå. Och vad värre var, Karl G Ottosson, den man som burit den ekonomiska bördan nästan från starten 15 år tidigare, mäktade inte längre hålla Dagen under armarna sedan hans företagsgrupp drabbats av krisen för svensk textil- och konfektionsindustri. Men Dagen red ut stormen och gick samtidigt in i en ny fas i tidningens historia, den som inofficiellt partiorgan för nybildade KDS.

Ekonomin först. När molnen hopade sig över Ottossons huvud redan under 1960 och krisen var ett faktum, steg pingströrelsen fram och tecknade aktier. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm bar det i särklass tyngsta lasset, men nästan alla församlingar hakade på vid sidan av ett stort antal enskilda personer. 

Ett huvudspår i ansträngningarna att stabilisera ekonomin var en brett upplagd gåvobrevskampanj, där församlingar och enskilda uppmanades att teckna totalt 30 000 gåvobrev på vardera 200 kronor. (Ett ynkligt belopp kan det tyckas, men i dagens penningvärde motsvarar det cirka 3 000 kronor.) 

Kampanjen gick trögt tills Sverre Larsson, pingstvän från Västkusten med erfarenhet som företagsledare inom fiskerinäringen, utsågs till vd i februari 1964. Insamlingen fick ett ryck våren 1964 när Lewi Pethrus fyllde 80 år och 1,2 miljoner kronor samlades in på ett bräde som en hyllning till honom.

Kvällstidningsformat

En besparingsåtgärd som nu tillgreps för första men inte sista gången var att minska periodiciteten. Den 28 juni 1965 trycktes Dagens sista måndagsnummer och tidningen blev därmed en femdagarstidning. Tre år senare fattades det drastiska beslutet att flytta tryckningen från Stockholm till Örebro. 

Ett offensivt drag var att som första morgontidning i landet gå över till kvällstidningsformat. I dag låter detta kanske inte så sensationellt. Men faktum är att Dagen var långt före de andra Stockholmstidningarna, som inte övergav fullformatet förrän tre decennier senare. 

Och det handlade inte bara om grafisk form utan också om innehåll. I och med de radikalt försämrade lämningstider som flytten till Örebro innebar tvingades Dagen släppa ambitionen som varit tydlig från starten, att vara en komplett dagstidning med bevakning av in- och utrikeshändelser, ofta med nyhetsbyråernas hjälp. I stället kom fokus att ligga på unikt material för en kristen läsekrets. 

Ansiktslyftet gjorde processen både nödvändig och enklare. Förändringen tycks ha uppskattats av läsarna, eftersom den inledde en period på sex år då upplagan stadigt ökade.

 I det sista numret i det gamla formatet, lördagen den 12 oktober 1968 hette det på förstasidan: ”Tidningen får en delvis 'ny image', men budskapet blir detsamma: DAGEN = ett kamporgan för kristna värden.” Den kampen hade vid denna tid intensifierats. Den försiggick på flera fronter, varav två förtjänar att särskilt lyftas fram – motståndet mot att slopa kristendomsundervisningen på gymnasienivå och vreden mot att filmen 491, med explicita samlagsscener, släpptes igenom av filmcensuren. Dagens engagemang var stort i båda frågorna.

Storskalig protest

När utredningen om den nya gymnasieskolan presenterades 1963 blev upprördheten stor i svensk kristenhet. En namninsamling startade och samlade på bara några månader in 2,2 miljoner underskrifter, närmare 30 procent av hela befolkningen. 

Dagen var inte initiativtagare men stöttade projektet. ”Kyrkliga och frikyrkliga samt alla schatteringar inom dessa begrepp bör nu göra gemensam sak --- Här är ett lämpligt tillfälle att visa en enig kristen front”, skrev Lewi Pethrus i ledaren den 5 oktober. Och efter slutredovisningen konstaterade han att det resultat som överträffat alla förväntningar bör göra att kristna ”stärkas i sin tro på möjligheten av en politisk strömkantring i kristen riktning” (17 december). 

Hur det gick? Inget vidare. 1965 års läroplan för gymnasieskolan bytte namn på ämnet till religionskunskap och fyra år senare skedde samma förändring i grundskolan.

Försöken att stoppa visningen av Vilgot Sjömans och Lars Gjörlings skandalomsusade film 491 blev inte mer lyckosamma. Filmen godkändes för visning av censuren efter att sammanlagt 38 särskilt förargelseväckande meter klippts bort. ”Folkopinionen kan inte stoppas/trots regeringens kapitulation inför 491/Klippningen betydelselös/Förråande tendensen kvar” löd rubrikerna på Dagens förstasida den 14 mars 1964. 

Att filmens titel alluderade på Matteusevangeliet 18:22, där den gamla översättningen hävdade att förlåtelse skulle ges sjuttio gånger sju gånger, men alltså inte den 491:a, gjorde knappast saken bättre.

Nytt parti bildades

Även om de konkreta framgångarna uteblev i sakfrågorna fick kampen följder. Den är en viktig del av bakgrunden till bildandet av KDS, Kristen Demokratisk Samling, där Lewi Pethrus spelade en avgörande roll. Han hade tidigare intagit en återhållsam position när det gällde en kristen partibildning, men svängde under våren 1964. Och det gick undan. 

Redan den 20 mars skedde en föreningsbildning och i mitten av april beslöts att KDS skulle ställa upp som parti i höstens riksdagsval, med Dagens chefredaktör som vice ordförande. ”Vi har vädjat till de existerande partierna och mer än en gång vädjat till vår regering, om att stoppa det kristna återtåget och det moraliska bakåtsträvandet men förgäves. --- Det kristna parti som i dessa dagar tar form ute i Sveriges bygder är ett spontant uttryck för en folkvilja som artar sig att bli en folkrörelse”, skrev Pethrus i en ledare (20 mars).

Dagen hade hittills gjort en poäng av att stå utanför partipolitiken. Vid ett styrelsemöte i april försäkrade Pethrus att Dagen inte skulle bli partiets tidning, men att de synpunkter som sammanföll med KDS självfallet skulle hävdas. När valrörelsen började hetta till i september förklarade han i en ledare att vad som hänt var att KDS ”tagit upp Dagens program och ämnar omsätta det i praktisk politisk gärning” och att Dagen ”helt naturligt” därför ger partiet sitt stöd, utan att vara dess organ. (14 september).

”I praktiken ett organ för KDS”

Frågan är hur läsarna uppfattade saken. Carl-Erik Sahlberg detaljstuderade valrörelsen 1964 och kom fram till att av Dagens ledare under den månad som föregick valdagen var 13 positiva och sex negativa till KDS, en positiv till Folkpartiet och fem negativa till Socialdemokraterna. 34 intervjuer gjordes med företrädare för KDS mot en för Socialdemokraternas del. Och Dagen innehöll under perioden 84 annonser för KDS mot 21 för Folkpartiet, fyra för Socialdemokraterna och tre för Centerpartiet. Sahlbergs slutsats blir att Dagen i valrörelsen 1964 ”i praktiken var ett organ för KDS” och att Lewi Pethrus bar ansvaret för den starka KDS-linjen.

Trots Dagens starka engagemang blev valet en måttlig framgång för det nya partiet, som fick 1,8 procent av rösterna i riksdagsvalet och därmed inget mandat. ”Det har väl sällan eller aldrig hänt, att någon vunnit ett krig i det första slaget”, konstaterade Lewi Pethrus (22 september) och fäste omedelbart blicken på det instundande kommunalvalet två år senare. Inför det valet, liksom inför riksdagsvalet 1968, fortsatte Dagen att stödja KDS med Socialdemokraterna och Folkpartiet som huvudmotståndare. Men intensiteten jämfört med 1964 hade, enligt Sahlbergs beräkningar, mattats något.

1968 lämnade Pethrus KDS partistyrelse. Sin roll som chefredaktör fortsatte han att fylla, även om han sällan vistades på redaktionen. Redan 1965 lämnade han över sitt arbetsrum till Olof Djurfeldt, som anställts som andreredaktör och som skulle komma att efterträda Lewi Pethrus på chefredaktörsstolen. Men då är vi inne på nästa decennium, 1970-talet.

Tidigare delar i Elisabeths Dagen-historia:

1940: Tryckpressarna drar i gång
– och konflikterna

1950: Striden mot mediernas svartmålning av pingströrelsen