1970-talet:  Dagen reser till USA för att bevaka väckelsen

Vem skulle ta över när Dagens grundare dör? Och hur blev Sverige en del av den världsvida väckelsen? I åtta artiklar tar Elisabeth Sandlund dig med på en vindlande resa över Dagens historia. En artikel för varje årtionde. Nu är det dags för 1970-talet.

Elisabeth Sandlund

Skribent och mångårig Dagenmedarbetare

1970-talet blev vaktombytets årtionde för Dagen. Lewi Pethrus, tidningens grundare och chefredaktör sedan starten 1945, gick ur tiden, 90 år gammal. Det var också ett decennium när ekonomin stabiliserades, tack vare det presstöd som infördes 1971. Och det var en period när Dagen fortsatte att utan att förtröttas bedriva opinionsbildning, inte minst i frågan om ny abortlagstiftning.

Allt detta är värt att belysas. Men låt oss börja med ett inomkyrkligt tema, där Dagens ställningstagande inte alls var självklart men vilket kom att få stor betydelse, för tidningen och för hela den svenska kristenheten.

Andens utgjutande

Om Lewi Pethrus hade ett andra hemland var det USA, dit han företog många och långa resor under sitt liv och där han både gav inspiration och själv inspirerades. I slutet av 1960-talet berördes han djupt av den karismatiska väckelse som nådde helt nya kristna sammanhang, som han såg i ljuset av Joels profetia om Andens utgjutande över alla. 

Hösten 1969 skickades kulturredaktören Ivar Lundgren på reportageresa till USA för att följa den karismatiska förnyelsen. I maj 1970 konstaterade Olof Djurfeldt i en ledarkommentar: ”I dag behöver vi inte längre hämta väckelserapporterna från andra sidan Atlanten. Från olika håll i vårt land kommer meddelanden om hur Gud oberoende av samfundsgränser går fram och rör vid hjärtana och utgjuter sin helige Ande.”

Nyckelorden är ”oberoende av samfundsgränser”. Pethrus och Dagens öppenhet för Andens verk även bland svenskkyrkliga, missionsförbundare och till och med katoliker tog sig många uttryck. Ett påtagligt sådant var när den unga poeten Ylva Eggehorn, en av den karismatiska rörelsens förgrundsgestalter med hemvist i Svenska kyrkan, anställdes som skribent. I nyårshälsningen till läsarna inför 1972 heter det: ”Ylva Eggehorn, en av våra nyaste medarbetare, intervjuar kulturpersonligheter i andliga frågor – sådant som andra tidningar sällan skriver om – och bevakar särskilt vad som händer i ungdomsvärlden.”

Långhåriga Jesusentusiaster

Ett par år senare, när Lewi Pethrus lämnat jordelivet, skrev Ylva Eggehorn om hans stora insats för att öppna vägen för den nya väckelsen. ”Kyrkfolk, framför allt pingstpionjärer i hatt, å ena sidan, och långhåriga Jesusentusiaster å andra sidan, lärde sig respektera varandra här i Sverige, mycket tack vare Lewi Pethrus förbehållslösa stöd åt den andliga förnyelsen.”

Det råder ingen tvekan om att den karismatiska Jesusrörelsen bidrog till ökat intresse för Dagen och därmed en växande prenumerantskara. Men ännu viktigare för tidningens fortlevnad var att presstödet, som dittills varit förbehållet tidningar knutna till politiska partier, gjordes om för att hjälpa så kallade andratidningar, sådana som var utsatta för konkurrens av en större kollega på orten, att överleva. Att Dagen tillhörde den kategorin rådde ingen tvekan om. 

1971 uppgick stödet till ganska blygsamma 794 000 kronor, men tre år senare hade det stigit till närmare 2,6 miljoner kronor. Presstödet fortsatte att spela en avgörande roll för Dagens ekonomi fram till nästa stora reform som sattes i sjön 2024 med ändrade kriterier som stöttar lokal journalistik men missgynnar riksspridda tidningar.

En öppenhet för Andens verk i hela kristenheten och ett substantiellt stöd från staten är två pusselbitar i Dagens 1970-talshistoria. Men den enskilda mest genomgripande händelsen var när Lewi Pethrus, ett halvår efter sin 90-årsdag, gick ur tiden. Hans medverkan i Dagen hade avtagit och den sista ledaren av hans hand publicerades 5 juni 1974. Ämnet låg honom varmt om hjärtat och han skrädde inte orden om ”Måttlighetssuperiets faror”: ”Den fina herre, som super men sköter sig som en gentleman, är den farligaste snaran för den ungdom som ser honom. Hans exempel är som var och en väl förstår, långt farligare än drinkarens.” En vecka senare höll han sin sista predikan på Nyhemsveckan med budskapet att det viktigaste är att vinna människorna en och en. ”Det är de som vinner själarna en och en som också är de bästa själavårdarna. Guds metod är att frälsa en och en, som sedan vinner andra på samma sätt,” heter det i Dagens referat (14 juni 1974).

Ny chefredaktör

Lewi Pethrus tacklade av under sommaren och budskapet om hans död den 4 september kom inte som en chock. Tidningsledningen var förberedd. Andreredaktören Olof Djurfeldt, som redan under många år haft huvudansvaret för ledarsidan, tog över som chefredaktör och Per Östlin, redaktionschef och mannen bakom Dagens övergång till tabloidformatet 1968, blev ansvarig utgivare.

”Lewi Pethrus var en hövding för allt Guds folk.” Så citerades ärkebiskopen Olof Sundby i Dagens utgåva för den 5 september. ”Denna tidning skulle inte ha existerat utan hans vision eller utan hans starka vilja och uthållighet”, slås det fast i den osignerade ledaren där det konstateras att ”det blir en svår uppgift att utan Lewi Pethrus föra hans livsverk vidare.” Så väl statsminister Olof Palme (S) som förre högerledaren Jarl Hjalmarson fanns med i raden av personer som uttalade sin stora aktning. Och Lewi Pethrus begravning den 14 september var av statsmannakaraktär, där kistan fördes i procession från Filadelfiakyrkan till Solna kyrkogård och tusentals människor kantade gatorna.

Lewi Pethrus betydelse för Dagen kan inte överskattas. Samtidigt är det uppenbart att hans verk inte stod och föll med honom utan att han byggde för framtiden. Någon kursomläggning var det inte fråga om under den nya ledningen. Dagens engagemang för ett kristet inflytande i samhällsfrågor och politik fortsatte även när Pethrus krafter sviktade.

Abortfrågan stor

Det gällde inte minst abortfrågan, som aktualiserats i mitten av 1960-talet. Att svenska kvinnor tvingades resa till det kommunistiska Polen för att få abort utförd väckte stor uppmärksamhet. Tankarna på ”fri abort”, där beslutsrätten lades på kvinnan, började vinna genklang i en tid som präglades av en ny syn på sex och samliv. En statlig utredning tillsattes som presenterade sitt förslag efter mer än sex års arbete hösten 1971. I mars 1974 lades propositionen fram och den 31 maj samma år fattades beslut om fri abort upp till 18:e veckan och därefter fortsatt möjlighet efter särskilt prövning.

Dagen var i högsta grad drivande i debatten under hela denna period, med ett stort engagemang inte minst från Olof Djurfeldts sida. Hans bok Rätt till liv kom ut i flera upplagor och fick stor spridning i hela kristenheten. Inför riksdagsbeslutet dominerade frågan såväl nyhets- som ledarsidor. Propositionen sades var ”en grov nonchalans inför mångas samvetsvånda” (23 mars 1974). Pressen var hård på de kristna socialdemokraterna. I en nyhetsartikel 22 maj citeras biskop Stig Hellsten, ”själv socialdemokrat”: ”Det är djupt tragiskt att riksdagsmän med kristen livssyn kan stödja regeringens abortförslag”. I en ledare 24 maj skräds inte orden om de medlemmar i Broderskapsrörelsen som ställt sig på regeringens sida. ”Nog borde det väl ändå inom socialdemokratin finnas ett socialt patos också för den utsatta grupp som de oönskade och ovälkomna barnen utgör”, skriver Dagen under den talande rubriken ”Broderskap med vem?”

När beslutet var ett faktum konstaterar Dagens ledare: ”26 medlemmar av riksdagens kristna grupp har svikit den samlade kristenhetens i remiss uttryckta uppfattning i abortfrågan.” Och ledaren lyfter särskilt fram en aspekt vars aktualitet hållit i sig under kommande årtionden, frågan om samvetsfrihet för vårdpersonal: ”/De 26 har/ blivit medskyldiga i en lag som med visshet kommer att få ödesdigra följder. De har gjort det mänskliga livet fågelfritt under dess första månader. De har försatt en stor grupp samvetsömma eller olustiga läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och biträden i en svår arbetssituation. Vi kan inte nog djupt uttrycka vår sorg över detta svek mot själva livet.”