Annons
Annons
Livsstil
Även Lissabon har sin Kristusstaty – för mäktig för att missa
Dagens skribent fascineras av den höge Jesus, som ligger omgärdad av olivträd och ett kapell
Rio de Janeiro har sitt höga landmärke, men så även Lissabon. Från berget ovanför floden Tajo och den röda långa bron blickar Jesus ut över Portugals huvudstad.
Följ med upp till statyn och flanera i en kuperad stad där de gula spårvagnarna inte går att missa.
Vi stiger ombord på en gammal personfärja vid kustnära kollektivtrafikstationen Cais do Sodré och lämnar centrala Lissabon bakom oss för en stund. ”Vi” är jag, min fru Anna samt vår, vid det här tillfället, alldeles nyblivna ettåring Juni. Målet är hamnen i Cacilhas vid Tajos södra strand. Västerut över vågorna visar 2 277 meter långa Ponte 25 de Abril (25 april-bron som med sin klarröda färg lätt för tankarna till Golden Gate) vägen mot den upphöjda Kristusstatyn.
Förutom att vi ville se staden från ett annat perspektiv blev det en vattenresa på grund av ett tips från en vänlig hotellvärd som tyckte att vi inte skulle riskera att fastna i trafiken på bron denna dag tidigt i februari. Bron, som tidigare hette Ponte Salazar, fick för övrigt sitt nya namn efter datumet för den så kallade Nejlikerevolutionen 1974.
Sista biten tar vi oss med buss. När vi därefter närmar oss statyn till fots och lyfter blickarna från marken ser vi solen lysa upp Jesusfigurens rygg. Ansiktet är i skugga liksom delar av basen. Ett dramatiskt ljusspel äger rum högt där uppe. Och det förändras medan vi rör oss på platsen, vilken egentligen (om jag ska vara helt korrekt och det ska man ju vara) ligger i staden Almada.
Tio år att bygga
Inte till molnen, men väl 110 meter upp, sträcker sig hela fundamentet. 28 av dessa utgör själva statyn Cristo Rei (Kristus konungen), som uppförts med inspiration från Rio de Janeiros välkända motsvarighet.
Lissabon-statyn utformades av skulptören Francisco Franco de Sousa medan arkitekten António Lino ligger bakom dess bas. Invigningen ägde rum 1959, efter hela tio års byggande, och sedan dess har den av olivträd omgärdade helgedomen bland annat byggts ut med ett kapell. Uppe på plattformen vid statyns fot leker vinden med oss när Juni pekar mot Jesusansiktet. Utsikten är överväldigande såväl uppåt som nedåt.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om Jesus hade uppskattat att bli avbildad på det här sättet. Stämmer det med ödmjukheten i att rida in i Jerusalem på en åsna?
Bakelse värd att köa för
Något helt annat, men likafullt ett måste vid ett Lissabon-besök, är den lilla äggkrämsbakelsen pastel de nata. Värd att stå i kö för. Vi avnjuter den senare samma dag på anrika kaféet A Brasileira i stadsdelen Bairro Alto. Jag dricker naturligtvis en bica till (en portugisisk espresso).
Inte långt från kaféet i Lissabon finns den stora terrassen Miradouro de São Pedro de Alcãntara, där vi några kvällar tidigare äter i skymningen. Detta efter att ha åkt gul bergbana upp. Utsikten över stadens kullar kräver sin stund av betraktaren. Stanna gärna länge där och låt blicken vila bland hustaken.
Rest från förr
Om inte med just den bergbanan så passa på att åka med någon eller några av de andra spårvagnar som känns som en gammal skraltig rest från förr. Kanske till 1100-talskatedralen Sé de Lisboa som genomlevt flera jordbävningar. Kyrkan är en hänförande upplevelse i sig, men bjuder även den på fin utsikt samt ett intressant museum.
Undvik för övrigt att försöka komma in på sevärdheter när sista minuten innan stängning närmar sig.
Kakel är utmärkande för Lissabon. Det kan ses i alla möjliga kulörer på husfasader runt om i staden, vilket vi märker gång på gång under våra promenader med barnvagnen. Företeelsen har, som mycket annat, sitt museum och jag kikar in där en snabbis.
Ett museum har även den säregna, och ofta vackert vemodiga, portugisiska musiken fado som vi bland annat hör när vi passerar genom gränderna i äldsta stadsdelen Alfama.
Inte insläppta
Undvik för övrigt att försöka komma in på sevärdheter när sista minuten innan stängning närmar sig. Som vi när vi i informationen om Lisboa card läst oss till att sista entrétid till byggnadsverket Arco da Rua Augusta (en triumfbåge med utsikt över stadens centrala delar) är en kvart innan stängning. Trots att vi var där i tid blev det ändå blankt nej från en av de anställda i kassan.
– Men vi åker hem i morgon, försökte jag.
– Och jag är kvar!, utbrast hon.
Det hade jag också velat vara. Då hade vi troligtvis rört oss i ännu större cirklar i staden där även många av historiens upptäcktsresande har sitt monument med utsikt mot samma bro som Kristus.
