Livsstil

Blickarna riktas mot oss kristna under krisen

“En kristen människa har sitt yttersta hopp och hem i himlen, och det är en tröst som ger råg i ryggen”, skriver författaren Josefin Holmström i sin kulturdebattartikel om att leva som kristen in kristid.

Corona, corona, corona. Har vi någonsin gjort något annat är pratat om coronaviruset? Det känns inte så – det känns som om mitt liv alltid bestått av nyhetsuppdateringar, oro för äldre släktingar och litanior. Ändå har den här pandemin bara pågått i några månader. Men den har redan vänt upp och ner på världen och totalt förändrat våra liv.

En av de mest intressanta aspekterna av coronakrisen, om man får säga så, är de etiska frågor den aktualiserar: frågor om vad det innebär att älska sin nästa, om vad eget ansvar innebär, om hur långt staten ska gå för att rädda liv. De frågorna är kanske särskilt akuta för oss som bekänner oss till en kristen tro. Många blickar kommer riktas mot oss nu – hur reagerar de, de där människorna som tror på Jesus? Hur beter de sig i en kris?

Under den tid då jag jobbat med den här texten har läget och råden ändrats nästan dagligen. För ett par veckor sedan satt jag i en proppfull kyrka i Cambridge och kastade vad jag nog måste erkänna var ganska okristliga blickar på en hostande församlingsmedlem. Nu är alla brittiska kyrkor nedstängda på order av staten och vi sköter gudstjänsterna via Zoom.

Det känns som om vi gått tillbaka till de första kristnas huskyrkor och hemförsamlingar; gömda undan en stor samhällsfara, överlyckliga över att kunna mötas, intensivt bedjande för att gudsriket ska komma, och det snart. Men hur mycket hopp ryms egentligen i våra böner? Tror vi på att Gud kommer gripa in, eller är vi deppigt pragmatiska?

För den där pragmatismen börjar breda ut sig i samhället. Nyligen intervjuade jag den amerikanska författaren Lionel Shriver för Svenska Dagbladets räkning. Hon var inne på samma linje som Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden,, som gjorde ett uppmärksammat framträdande i Aktuellt och krävde ett slutdatum för karantänåtgärderna. Livet måste snart återvända till det normala, menade både Kerstin Hessius och Lionel Shriver. Det kan vara värt att offra människoliv för att rädda ekonomin. Den åsikten har plötsligt blivit vanligare. Tankar luftas på Twitter och i tv-soffor som hade varit otänkbara för bara några veckor sedan. Och det svåra är förstås att det ligger något i Hessius oro: en kraftig börsnedgång med ekonomisk depression som följd leder till massarbetslöshet och, garanterat, stort lidande. Kanske dör människor till och med i förtid.

Det båda dessa förhållningssätt har gemensamt är rädsla: antingen för folkhälsokonsekvenser eller ekonomiska konsekvenser. Men kristna är ju inte kallade till rädsla. Och det har blivit ett samtalsämne i sig i många troendes sociala cirklar. Förra veckan spreds ett blogginlägg från tankesmedjan Re:Formera bland kristna i sociala medier. EFS-inspiratören Magnus Persson beskrev hur Martin Luther reagerade på den böldpest som härjade i Wittenberg 1527 och citerade:

”Jag ska be Gud om att barmhärtigt skydda oss. Sedan ska jag hjälpa till att röka ut och rena luften, administrera medicin och själv ta den. Jag ska undvika platser och personer där min närvaro inte behövs för att inte bli smittad och därmed smitta andra, och på så sätt orsaka deras död till följd av min försumlighet. Om Gud skulle vilja ta hem mig så vet han hur och var han finner mig, och att jag har gjort vad han förväntat av mig.”

Det är en uppmaning jag instinktivt håller med om – men samtidigt blir jag lite rädd. Tänk om Gud kräver något sådant av mig! Är jag redo? Vi vet att många präster dött i Italien, många säkert för att de varit i nära kontakt med sina församlingsmedlemmar.

Luther igen: ”Vi har ett tydligt bud från Kristus själv: ”Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser faran komma” (Joh 10:11-12).”

Kanske kan man hos Luther skönja ett slags medelväg: vi ska bidra till folkhälsan genom att inte utsätta oss själva eller andra för risker, vi ska tvätta händerna och följa myndigheternas råd, men vi ska inte övermannas av rädsla och missmod. En kristen människa har sitt yttersta hopp och hem i himlen, och det är en tröst som ger råg i ryggen.

I tider som dessa behöver vi dessutom robust och praktiskt etiskt ledarskap från våra präster och pastorer. De svåra frågorna måste lyftas i predikan och bibelgrupper. Coronakrisen har tagit mycket ifrån oss, men den kan aldrig ta vår mänsklighet – och den ger oss en möjlighet här att låta vår tro bli praktik, att leva den fullt ut i omsorgen om och kärleken till nästan. På så vis kan vi bära vittnesbörd även mitt i dödsskuggans dal.

Läs mer Bönen, Bibeln och hjälpen visar en kristen väg framåt i coronatider

Artikelförfattaren Josefin Holmström är författare och litteraturvetare. Tidigare i år tilldelades hon Samfundet De Nios Vinterpris.

Fler artiklar för dig