Vad är tro? Frågan ställdes av Sokrates till lärjungen Platon. Så resonerar de båda filosoferna sig fram; är tro och vetande egentligen samma sak med olika betoning på hur säker man är att man har rätt?
Filosofernas resonemang gick ut på att det falska vetandet inte existerar. Antingen vet man, eller så visar det sig att vetandet inte var något vetande. Tron däremot är inte falsk för att den visade sig vara fel. Tvärt om är det just förhoppningen, förvissningen, den längtande förväntan som kännetecknar tron. Tron kan visa sig inte stämma, men är lika väl en tro - tron är nämligen ett begrepp för det vi inte vet. Tro och vetande är ingalunda synonyma begrepp.
Det är en minoritet av jordens befolkning som inte tror på en högre gudomlig existens. De många troendes övertygelse måste bygga på någon form av andlig erfarenhet. Ett antal miljarder människors erfarenhet måste ur en kognitiv aspekt vara intressant, även för en ateist.
Den kristne säger - jag vet på vem jag tror. Ateister på krigsstigen har uppbenbart problem med denna trosvisshet. Varför de är så desperat ursinniga på troende människor är inte helt lätt att få klarhet i. Denna militanta attityd gentemot troende människor i Sverige är, enligt dem själva, en konsekvens av de olika orättvisor som drabbar homosexuella i Iran eller flickor i Nicaragua.
Det är som om Svenska kyrkans ärkebiskop skulle bli provocerad av svenska humanister på grund av illdåd i Nordkorea eller på Kuba. Detta trots att svenska humanister har tydliga formulerade och specifika etiska grundsatser om hur den ateistiska människan ska förhålla sig till sin medmänniska. Att alla de stora religionerna har etiska system och bra verktyg för att hantera orätter verkar vara främmande för säkra ateister.
Det oförutsägbara är för den militanta ateisten väldigt provocerande. Allt som inte går att mäta, analysera och kontrollera är farligt, hotande och provokativt.
En välkänd berättelse som på ett pedagogiskt sätt visar det komplexa i relationen mellan tro och vetande, är den om de två männen som delade bostad. Den ene var övertygad ateist, den andre var djupt religiös. En dag gillrade ateisten en fälla för sin vän. Han skulle en gång för alla bevisa att Gud inte existerar.
Ateisten visste att hans fromme vän var mycket förtjust i apelsiner. När den gudfruktige mannen låg och sov slängde ateisten frankt en apelsin på sin intet ont anande kamrat, som genast vaknade. Den fromme vaknade upp med att tacka Gud som gett honom en apelsin, samtidigt som ateisten log triumferande. Han hade lyckats! Det var sannerligen inte Gud som gett mannen hans efterlängtade apelsin. Ateisten berättade om fällan. Stilla begrundade den fromme det anmärkningsvärda i att just när han i sin dröm bad Gud om en apelsin landade en apelsin på hans mage.
Skildringen klargör det ogörliga i att debattera ifall Gud existerar eller inte. Rabindranath Tagore, den indiske poeten, beskriver träffsäkert tron som den fågel som känner ljuset och sjunger medan gryningen ännu är mörk. Tron är bryggan mellan Gud och människa, glimtvis öppnar sig nuet för det gudomliga, och jag vet!
Även i framtiden kommer människor att söka sig till bönehusen. När det egna tillkortakommandet blir uppenbart, eller sorg utan gräns begär tröst utöver vad det strikt rationella kan erbjuda. Ständigt kommer människan att lyfta blicken mot höjden för att be om förbarmande, lindring, försoning och kraft.
För min egen del är tron inte något diffust. Min tro grundas på bekännelsen till den uppståndne Kristus.
En bekännelse som leder till vilja att behandla min medmänniska väl, som får mig att vilja omfamna framtiden. En bekännelse och en tro som har gett mig personliga andliga erfarenheter.
Min tro rymmer även tvivel, dock vet jag på vem jag tror!