Är inte ”radikalt poserande” halva poängen med att vara vänsterpartist?

Jag skrockar gott när jag läser vad den förre V-höjdaren Ali Esbati säger om turbulensen i Vänsterpartiet. Två riksdagsledamöter, Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, har precis lämnat V under buller, bång och smattrande Palestinafanor. Annars hade de blivit uteslutna av partiet.

Erik Helmerson

Ledarskribent på Dagen

Esbatis kommentar, enligt Svenska Dagbladet: ”Det handlar om att inte falla för det här radikala poserandet.” 

Man kan tycka att det är hårda ord att rikta till Delgado Varas och Riazat. Men samtidigt: Är inte ”radikalt poserande” halva poängen med att vara vänsterpartist?

De två riskerade uteslutning av flera skäl. Delgado Vargas delade en bild med texten ”Sionistjudarna kontrollerar världen”, vilket hon senare sa var ett misstag. Riazat tog högljudd strid för sin partikamrat, men har också anklagats för ”aggressivt” och ”hotfullt” beteende av andra vänsterpartister, vilket DN avslöjade i juni.

Det är komiskt hur striden kring de båda är exakt densamma som präglat vänstern ungefär sedan Karl Marx fattade närmaste gåspenna vid 1800-talets mitt. Revolution mot reform. Gatustrid mot ”votering är begärd”. Radikalt poserande mot träget politiskt fotarbete.

På sin presskonferens kallade avhopparna Vänsterpartiet för ”en stalinistisk organisation som driver socialdemokratisk politik”. Säga vad man vill, men det är en kanonformulering som lär fastna. Och den upprepar den värsta förolämpning man kan ge en radikal socialist: socialdemokrat. 

Alla vänsterpartister värda namnet har på minst en efterfest skrålat med i Knutna nävars klassiska låt ”Lär av historien” från 1971. Den beskriver söndringen mellan extremvänsterpartierna KFML och KFML(r), en minst lika viktig händelse som när Berlin delades i två. 

”Nu sedan vi gjort oss kvitt/småborgarna i sosse-KFML/kan vi kommunister börja bygga partiet”, konstaterade sångaren optimistiskt. Och det är garanterat så Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat ser det: som att de två äntligen uteslutit småborgarna i sosse-Vänsterpartiet med Nooshi Dadgostar i spetsen.

Dadgostar vill ”förvandla V till ett socialdemokratiskt stödparti”, sa Riazat uppbragt. På det kan man bara svara ett förvånat: ”Ja?” Det är ingen hemlighet att partiledaren målmedvetet strävar mot ministerposter och att hon mer än gärna knipsar bort partiets utstickande radikala delar som är i vägen på denna resa. För säkert kan Dadgostar i sina mardrömmar höra njutningen i rösten hos Ulf Kristersson och Ebba Busch när de under valrörelsen 2026 beskriver antisemitismen i V. 

Tal på Palestina­manifestation kan ha varit hets mot folkgrupp – fallet tas upp igen

Både S och MP är dessutom redan nervösa för vad detta kan innebära för en rödgrön regering. I maj avslöjade DN ett internt V-dokument som slog fast att de två partierna ”signalerat oro och frustration över läget och gett signaler om att de tycker det är ohållbart”.

Samtidigt är det farligt att beskriva de senaste månadernas V-turbulens som blott ett politiskt spel. Det handlar om hur partiet ska förhålla sig till en propalestinsk rörelse som flera gånger urartat i antisemitism – och därmed gjort livet osäkrare för svenska judar.

Omedelbart efter den Hamasledda terrorattacken på Israel den 7 oktober 2023 – alltså före Israels svarsanfall på Gaza – exploderade antisemitismen både på nätet och på gatorna. ”Gärningsmännen triggades av bilderna på döda och fångade judar”, sa historikern Dave Rich när han i fjol besökte konferensen för Svenska kommittén mot antisemitism: ”De var inte arga – de var uppeggade.”

Därefter har vi bland annat sett aktivister hänga judiska dockor, förneka att antisemitism existerar som en särskild form av rasism och beskriva namngivna svenska judar som ”supersionister med ett kraftigt spindelnät i allt och allting: media, politik, skola, fackföreningar.”

I en Brå-rapport från juni beskriver svenska judar hur de tycker att ”uttryck för hat och annan antisemitism” har eskalerat efter den 7 oktober. Företrädare för unga judiska svenskar berättar att hatet som riktas till deras organisationskonton i sociala medier ”har ökat till den grad att personer som modererar dessa konton har blivit utbrända.”

Det kan inte ofta nog upprepas att kritik mot Israel och dess krigföring inte alls är liktydigt med antisemitism. Men det betyder inte att vi någonsin ska tillåta att kritik mot Israel spårar ut i antisemitism. Till exempel att hålla judar kollektivt ansvariga för vad staten Israel gör, eller att sprida budskapet att ”Sionistjudarna kontrollerar världen”.

Självklart måste ett seriöst politiskt parti ha nolltolerans mot judehat. Men Vänsterpartiet har sedan urminnes tid ytterligare problem, vilket turbulensen kring Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat belyser. 

Fenomenet kallas JVVF, ”Jag vill vara farlig”. Det handlar om att vara svag för allt som är hotfullt och subversivt. DN:s Fredrik Strage beskrev fenomenet som att man är intresserad av ”massmördare, perversioner och våldsam musik”. Varför? För att om man konsumerar kultur med farliga förtecken finns alltid chansen att någon uppfattar en själv som lagom tilldragande farlig.

Mängder av vänsterpartister vill oerhört gärna vara radikalt farliga. Jenny Bengtsson, som nu lämnar V i solidaritet med de två avhopparna, grät på Twitter när Kubas diktator Fidel Castro dog.

Men Nooshi Dadgostar vill inte vara farlig. Hon vill till varje pris vara fähig – regeringsfähig. Det är därför de ”radikalt poserande” vänsterpartisterna tutar och rumsterar, nu liksom 1971 och på Karl Marx gåspennas tid. 

Erik Helmerson: Rapportera om Gaza eller skriva på upprop – en reporter måste välja

”Uppdraget för en partiledning är inte att curla karismatiska individualister eller missnöjda oppositionella. Uppdraget är att förvalta kongressens demokratiska beslut och maximera partiets inflytande.” Så skriver Arbetets Daniel Swedin, tidigare ledarskribent på Aftonbladet, om V-bråket.

Sossigare kan ingen vara. Klart att det är farligare, och tuffare, att umgås med folk som hänger judiska dockor. Och lika klart att ett parti utan nolltolerans mot antisemitism inte har något i en regering att göra.