Behöver Sverige ett salvadoranskt mirakel?

Det så kallade ”salvadoranska miraklet” – att förvandla Latinamerikas minsta land till det säkraste i regionen – har kraftfullt marknadsförts av landets president, Nayib Bukele, som stolt förkunnar att han en gång för alla har utrotat gängkriminaliteten. I sociala medier, även här i Sverige, har många börjat efterlysa liknande åtgärder från de egna politiska ledarna.

Men innan man omfamnar Bukeles modell som förebild, bör man ställa sig några avgörande frågor: Vad innebär denna modell i praktiken? Vad har offrats för att uppnå den? Och framför allt – är detta verkligen en väg som ett europeiskt rättssamhälle bör gå?

Föreställ dig att du promenerar genom Gamla stan en solig eftermiddag, på väg till en fika. Plötsligt stannar en polispatrull. Uniformerade poliser kliver ut, omringar dig, sätter handbojor på dig utan ett ord och för dig till en cell. Tiden går – dagar, veckor, kanske månader – utan att du får träffa en domare, utan möjlighet att försvara dig, medan din familj förblir ovetande.

Detta som känns orimligt i en svensk demokrati är vardag i El Salvador sedan Bukele år 2022 införde undantagstillstånd. Över 80 000 människor har frihetsberövats, många utan bevis eller rättegång. Vissa har till och med dött i häkte, med tydliga spår av tortyr. Principen om oskuld tills motsatsen bevisats är borta.

Vad döljer sig bakom Bukeles modell? Presidenten har byggt ett system där grundläggande rättigheter satts ur spel, i kombination med en populistisk berättelse om ”ordning och renhet” (”orden y limpieza”). Hans strategi har varit att militarisera den civila säkerheten, samla den politiska och juridiska makten i egna händer, montera ned kontrollmekanismerna och tysta kritiska röster.

Polis och militär agerar utan domstolsbeslut. Åklagare och domare är lojala mot presidentens linje. Till och med landets människorättsombudsman har tillsatts av Bukele själv. Spelreglerna har skrivits om så att ingen inom systemet längre kan ifrågasätta makten. Samtidigt målas en bild upp av ett nytt El Salvador: rena gator, glada medborgare, minskad brottslighet. Men bakom siffrorna döljer sig vittnesmål om försvinnanden, tortyr, censur och en demokrati som reducerats till en kuliss.

Tuffare tag mot brott? Ja. Men inte till vilket pris som helst.

Självklart är det legitimt att en befolkning kräver trygghet, rättvisa och fasthet gentemot organiserad brottslighet. Men kampen mot kriminalitet får aldrig ske på bekostnad av rättsstatens principer. Visst kan lagar skärpas, rättssystemet effektiviseras och straffen bli hårdare. Men detta måste ske inom ramen för demokratiska normer och mänskliga rättigheter.

Att låta rädslan bli en ursäkt för att legitimera övergrepp eller skapa undantagslagar är att ta ett steg mot något mycket farligare än brottsligheten själv. Fasthet är nödvändig – men inte till vilket pris som helst.

Behöver Sverige – eller Europa – en frälsare?

Pingströrelsen får gängmedlemmar att lämna kriminaliteten

Sverige, liksom många andra europeiska länder, befinner sig i ett svårt läge. Det väpnade gängvåldet, ofta kopplat till narkotikahandel, har krossat bilden av ett av världens fredligaste samhällen. Under det senaste decenniet har Sverige toppat den europeiska statistiken över dödliga skjutningar. Orsakerna är komplexa: bostadssegregation, bristande integration, socialt utanförskap och ett rättssystem som inte klarar att hantera minderåriga gärningsmän eller nya former av kriminalitet.

I detta klimat ökar ropen på ”hårda tag”, ”Bukeles modell” eller rent av undantagstillstånd, som SD vill utreda. Men just här krävs eftertanke. För frestelsen att välja snabb makt framför långsiktig rättvisa är stor – och farlig.

Sverige är inte El Salvador. Varken historiskt, institutionellt eller socialt. De salvadoranska gängen har vuxit fram ur årtionden av krig, fattigdom och statligt förfall. Sveriges utmaningar är andra: global narkotikahandel, brustna integrationsmodeller, splittrade samhällen. Bukeles så kallade framgång bygger på att miljontals människor gett upp sina fri- och rättigheter mot löftet om omedelbar trygghet. Men det valet har ett pris. Diktaturer anländer sällan med pansarvagnar. De kommer med jubel. Och när frågor inte längre får ställas, då är det redan för sent.

I dag i El Salvador kan du hamna i fängelse för att försvara mänskliga rättigheter. Jurister, akademiker, journalister och kyrkan har blivit måltavlor. Tystnaden breder ut sig, som en del av den nya ordningen.

Sverige måste hitta sina egna svar. Reformer? Ja. Ett starkare rättssystem? Ja. Tydlighet gentemot brott? Självklart. Men inte genom att överge det som har byggt den svenska modellen: jämlikhet, laglydnad, rättvisa, öppenhet. För trygghet byggd på rädsla är en illusion. Och en demokrati som överges i kristider – är sällan möjlig att återvinna.

Gangstrar i El Salvador får chans att lämna gängen