28 juli 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

”Tillbaka till det normala” gäller inte för svenska församlingar

De insikter om verksamhet och församlingsliv som pandemitiden gett behöver forma vårt sätt att handla och prioritera framöver, skriver Olof Edsinger, Charles Kridiotis och David Ekerbring.

Äntligen är coronarestriktionerna på väg att hävas. För många av oss känns det ungefär som när en fjäril vecklar ut sina vingar efter en lång och mörk vinter inne i puppan. Frågan är bara vilken förvandling som har skett under det senaste årets pandemi. Är det samma fjäril som kommer ut som den vi minns från tiden före corona? Vi för vår del tror och hoppas att så inte ska vara fallet!

Vad har kyrkans Herre velat säga till oss genom coronapandemin? Bara att ställa en sådan fråga kan kanske uppfattas som provocerande. Och nej, vi menar inte att Gud skulle ha designat covid-19. Men samtidigt är Herren kapabel att använda också en pandemi för sina egna syften. För att ruska om oss. För att utmana oss att ställa diagnos på oss själva. För att vi ännu mer handlöst ska kasta oss på honom.

Pandemitiden har undervisat oss om faran i att göra oss beroende av lokaler och stora samlingar.

—  Olof Edsinger, Charles Kridiotis och David Ekerbring

Några lärdomar som vi själva uppfattar att de senaste 15 månadernas restriktioner har kunnat ge oss är följande:

1. Coronapandemin har undervisat oss om vårt beroende av Gud. Vi är många som det senaste året har läst aposteln Jakobs ord med nya ögon: “Ni som säger: ‘I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer’, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: ‘Om Herren vill får vi leva och göra det eller det’.” (Jak 4:13–15)

Covid-19 har påmint oss om att de här orden är sanna även i välfärdslandet Sverige. Hur kan vi uttrycka denna insikt i vårt sätt att handla och prioritera framöver? Vi för vår del tror att det handlar om att lägga ännu mer tid i bön och att aktivt tillfråga Herren inför varje nytt steg i vårt församlingsbyggande såväl som i vårt utåtriktade arbete. Om coronapandemin fick leda till en förnyad prioritering av bönen, med gemensamma bönesamlingar och en fördjupad lydnad för Guds Ande och Ord vore oändligt mycket vunnet inför framtiden!

2. Coronamånaderna har också undervisat oss om vårt beroende av varandra. Kyrkan består trots allt av människor – ett folk som är kallat av Gud till honom och till varandra i livsnära och livgivande relationer. Stora delar av Guds folk har därför gått och längtat efter gemensamma samlingar, gemensam lovsång, fysisk interaktion … Må denna upplevelse vara i färskt minne även när restriktionerna är upphävda!

3. Parallellt med detta kan man dock säga att pandemitiden har undervisat oss om faran i att göra oss beroende av lokaler och stora samlingar. Det är inte fel att glädja sig åt att det på nytt blir möjligt att anordna (större) gudstjänster, läger och konferenser. Men låt oss inte glömma att det finns centrala delar av det kristna livet som primärt kommer till uttryck i det lilla formatet.

Församlingar som prioriterar sina medlemmars andliga växt har stått betydligt starkare än de som medvetet eller omedvetet odlar en andlig konsumtionskultur.

—  Olof Edsinger, Charles Kridiotis och David Ekerbring

Som Paulus skriver till husförsamlingarna i Korinth: “När ni samlas har var och en något att ge: en psalm, en undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal och en uttydning.” (1 Kor 14:26) Detta bibelord praktiseras bäst i livsnära smågrupper, “mikroförsamlingar” och enkla avskalade församlingar!

4. En annan lärdom från pandemitiden är att församlingar som prioriterar sina medlemmars andliga växt har stått betydligt starkare än de som medvetet eller omedvetet odlar en andlig konsumtionskultur. För att tydliggöra vår poäng: Har församlingens (med)lemmar rustats för att ta emot näringen från huvudet Jesus, varandra och Andens närvaro eller är de fortfarande beroende av ett fåtal personer och verksamheter för sin andliga växt?

När kyrkan inte längre har varit närvarande i den roll vi är vana vid hänvisas vi till våra egna andliga praktiker: personlig andakt, personlig kallelsemedvetenhet, personligt själavinnande och kollektivt tjänande i och utanför församlingen. Vad innebär detta för vårt sätt att bygga församling framöver?

5. Inte minst handlar detta om hur lärjunga- och ledarskapet kommer till uttryck i församlingens strategi. I en utpräglad verksamhetskyrka tenderar dessa dimensioner att vara knutna till det som sker på “scenen” och inom kyrkans fyra väggar. I denna typ av församlingar har pandemitiden inneburit att det inte funnits särskilt mycket att göra. I värsta fall har (med)lemmarna varit helt utan uppgifter – utan konkret utlopp för sitt personliga lärjunga- och ledarskap.

Här ser vi därför ett starkt incitament till att se över våra strategier: Hur kan vi framöver rusta våra (med)lemmar för ett kristet liv som växer och finner nya utmaningar även när verksamheten är på sparlåga? Även här ser vi framför oss ett liv som får sin prägel av personlig andakt, personlig kallelsemedvetenhet och personligt själavinnande som flödar över till välsignelse för människor i och utanför församlingen.

Ja, detta var några exempel på lärdomar som vi tror att Herren har velat ge oss under pandemimånaderna. En konkret slutsats av dessa lärdomar är att det för många svenska församlingar inte är “tillbaka till det tidigare” eller “tillbaka till det normala” som gäller. Låt oss i stället, i våra olika sammanhang, ställa oss frågan vilka lärdomar som Herren har velat ge till just oss – och agera därefter.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Debatt

Fler liknande artiklar


Dagens bibelord

Läs alla platsannonser på Dagen Jobb

Dagens poddar