Kyrkan kan älska bort gängkriminaliteten

Var och varannan dag hör vi om nya dödsskjutningar i våra förorter runt omkring i Sverige. Gängkriminaliteten och situationen i Sveriges så kallade utsatta områden har seglat upp som en av de stora politiska frågorna inför kommande val. Och det med rätta. Den meningslösa våldsspiralen snurrar på med fler och fler unga människor som mister sina liv, fler och fler familjer som slås i spillror eller utsätts för brott.

Politikerna tycks tävla om att buda högst med “hårdare tag”, men trots detta är det svårt att se någon ände på våldet. För hur kommer det sig att unga svenskfödda grabbar skjuter ihjäl varandra innan de ens gått ut gymnasiet?

Det beror inte på att vi har för få poliser. I BRIS:s nya rapport Om gängkriminalitet och barns uppväxtvillkor konstateras det att förebyggande arbete är helt avgörande för att vända utvecklingen och förhindra att barn hamnar i kriminalitet. Trots detta lyser de politiska förslagen om förebyggande åtgärder med sin frånvaro. Troligen vinner man fler röster på politiska utspel än på att jobba långsiktigt.

Vi kristna är kallade att vara ljus och salt i den här världen och jag är övertygad om att vi har en särskild kallelse till Sveriges utsatta områden, där cirka 500 000 (!) personer bor. Under våren skrev jag kandidatuppsatsen Gängen, skammen och utanförskapet: Den kristna tron som en väg ut ur gängkriminalitet vid Akademi för ledarskap och teologi (ALT). Där frågar jag mig hur vägen in i kriminalitet kan se ut, och hur den kristna tron – och vi som kyrka – kan vara med och förvandla dessa människors liv.

Personer som hamnar i gängkriminalitet tycks vara djupt präglade av utanförskap, osäkerhet, identitetssökande, dålig självkänsla och självförakt.

—  Anton Thilander

Ett antal negativa uppväxtfaktorer tycks prägla dem som hamnar i denna typ av kriminalitet. Bland annat handlar det om brist på kärlek, bekräftelse och gemenskap – grundläggande behov för oss alla. Ofta tycks detta bottna i att de inte har blivit sedda och visade kärlek av sina föräldrar, inte minst på grund av frånvarande fäder.

Även brist på andra kärleksfulla vuxna och goda förebilder spelar in här. En av mina informanter fick under sin uppväxt aldrig höra orden “jag älskar dig”, vilket gav en djup känsla av att vara oönskad och värdelös. I gänget kan man däremot få ett värde, en plats, bli sedd och uppskattad. Där finner de en tillhörighet, en gemenskap av “bröder” som gör nästintill vad som helst för varandra.

Fattigdomen är ytterligare en viktig pusselbit för att förstå kriminaliteten i dessa områden. En fängelsepastor jag intervjuade menade att fattigdomen är den allra viktigaste orsaken till att personer hamnar i kriminalitet. Rädda barnens Barnfattigdomsrapport är ingen rolig läsning. De skriver att hälften av alla barn med en ensamstående utrikesfödd förälder lever i fattigdom.

[ Pastor: Kyrkan har nyckeln till gängen ]

I Rosengård uppgår barnfattigdomen till drygt hälften av alla barn och i Järvaområdet till cirka 25 procent, vilket kan jämföras med snittet 9,2 procent i landet. Att växa upp i fattigdom kan ge en känsla av underlägsenhet, maktlöshet och djup skam. När du upplever att alla andra har det bättre än du och att samhället vänt sig bort från dig och din kämpande familj, då är steget till de snabba pengarna inte allt för långt. Pengarna kan ge en känsla av kontroll som håller skammen på avstånd.

Utöver de ovan nämnda uppväxtfaktorerna kan även andra nämnas, som trauman under uppväxten, kriminella släktingar och mellanförskap (upplevelsen att inte helt tillhöra någon samhällsgemenskap). Personer som hamnar i gängkriminalitet tycks vara djupt präglade av utanförskap, osäkerhet, identitetssökande, dålig självkänsla och självförakt. Man känner en djup skam för den egna personen. Mitt i destruktiviteten finns det samtidigt en djup längtan efter att hitta hem i en gemenskap, att bli sedd och älskad.

Vad har vi kristna då för möjligheter, eller kanske snarare kallelse, när det gäller problematiken i våra utsatta områden? Vad kan vi göra som inte politiken kan? Det enkla svaret skulle jag säga är: visa kärlek. En fängelsepastor konstaterar att “skammen, den kan bara älskas bort.”

[ Stefan Swärd: Väckelse är det kristna svaret på samhällsproblemen ]

När kriminella inser sitt värde som Guds avbilder, får uppleva Guds kärlek och ta emot den kärleken från andra människor, då helas den inre skammen och förutsättningar skapas för att ta tag i sina liv, förlåta och be om förlåtelse. Många finner Gud inne på Sveriges fängelser och häkten, vilket en av mina informanter konstaterade: “Är det någonstans så är det där inne som man vänder sig till Gud, till och med de som inte tror. Jag bestämde mig där inne, inte i en kyrka, inte i en församling, inte i en bönegrupp – i en 7 kvadratmeter cell.”

Jag vill verkligen uppmuntra församlingar att kontakta fängelsepastorer i närheten och fråga hur de kan backa upp allt det fantastiska som sker på våra häkten och fängelser.

Men det är i det förebyggande vi har störst möjlighet att göra skillnad. Där får vi hitta vägar och plattformar för att finnas till för de unga, ösa på med kärlek, verkligen se dem och bjuda in dem i en kärleksfull gemenskap som bekräftar deras värde som Guds älskade barn. Detta är något jag tror att Jesus kallar oss som kristna till i denna tid.