Det har gått 80 år sedan svenske diplomaten Raoul Wallenberg fördes bort av sovjetiska soldater, och sedan dess har tystnaden ekat. Han räddade tiotusentals ungerska judar undan Förintelsen, men försvann själv spårlöst. Trots decennier av diplomatiska kontakter, utredningar och forskningsinsatser vet vi ännu inte vad som hände honom. Det är ett svek mot honom, hans familj och det svenska folket.
Våren 1944 mördade nazisterna en halv miljon ungerska judar på bara några månader. I detta mardrömstillstånd skickades en 32-årig svensk diplomat till Budapest med ett uppdrag: att rädda så många som möjligt av de judar som fanns kvar.
Raoul Wallenberg visade ett mod som fortfarande berör och inspirerar. Han delade ut skyddspass, trotsade nazister, mutade SS-officerare och gömde tusentals människor i så kallade ”svenskhus” – byggnader som provisoriskt sattes under svenskt beskydd. På bara sex månader räddade han tiotusentals människor från Förintelsen.
Den 17 januari 1945 var sista gången någon med säkerhet såg Raoul Wallenberg vid liv, då han lämnade sitt residens i Budapest under eskort av sovjetiska soldater. Allt tyder på att han dog i ett sovjetiskt fängelse, men varken dödsorsak eller omständigheterna kring hans död har kunnat bekräftas.
Dokumentet registrerades aldrig i UD:s arkiv utan hemligstämplades. Tystnaden talar sitt tydliga språk.
— Debattörerna
Ny forskning visar att Sveriges passivitet efter hans försvinnande inte enbart handlade om okunskap, utan om att Wallenberg medvetet övergavs. Utrikesdepartementet, UD, har i decennier undanhållit information, och svenska regeringar har inte gjort tillräckligt för att få fram sanningen.
Varför svek Sverige sin egen hjälte? Svaret kan finnas i det kalla krigets första förhandlingar. Redan 1946 hade den svenska regeringen fått tydliga indikationer på att Wallenberg kunde vara i livet, men då var man mitt i en förhandling med Stalin om en miljardkredit till Sovjet.
Mötet mellan ambassadör Staffan Söderblom och Josef Stalin i juni 1946 är centralt. I detta möte ska Söderblom ha sagt att Wallenberg ”antagligen är död”, ett uttalande som kan ha bidragit till att Sovjet inte såg någon anledning att släppa honom.
Den ekonomiska kontexten, mitt i en lukrativ kreditförhandling med Sovjetunionen, kan mycket väl ha vägt tyngre än en människas liv. Att Sverige, mitt under kalla krigets inledning, verkar ha prioriterat affärsrelationer framför att rädda en av sina egna medborgare, väcker allvarliga frågor.
[ Livsstil | Gå i Raoul Wallenbergs fotspår ]
Tidigare utredningar har inte tillräckligt belyst Sveriges agerande. De sovjetiska uppgifterna om att Wallenberg dog 1947 håller inte längre som enda förklaring. Nya uppgifter pekar mot en annan verklighet.
År 2009 släppte ryska myndigheter uppgifter om att Wallenberg kan ha överlevt sitt officiella dödsdatum, den 17 juli 1947. Han tros ha varit identisk med en ”fånge nr 7” som förhördes i Lubyankafängelset sex dagar senare. Trots dessa uppgifter lyfte varken dåvarande utrikesminister Carl Bildt eller statsminister Fredrik Reinfeldt frågan med sina ryska motparter vid möten 2009 och 2010.
Den 19 oktober 2011 skickade den svenska ambassaden i Moskva ett chifferfax till UD där en hög FSB-officer, överste Vladimir K. Vinogradov, bekräftade att det var ”säkert och totjno” – ett faktum – att Wallenberg förhördes den 23 juli 1947. Trots detta reagerade inte svenska myndigheter. Dokumentet registrerades aldrig i UD:s arkiv utan hemligstämplades. Tystnaden talar sitt tydliga språk.
Våren 2018 krävde Wallenbergs anhöriga full insyn, och Mikael Oscarsson tog upp frågan med dåvarande utrikesminister Margot Wallström i riksdagen. Han frågade rakt ut om regeringen hemlighöll information och om samtal förts med Ryssland om fånge nr 7. Wallström valde att undvika frågorna, men kort därefter beslutade regeringen att släppa ytterligare 40 000 dokument.
Nu hävdar UD att endast 230 sidor fortfarande är sekretessbelagda. Det ger dock en vilseledande bild. Dokumentationen om Wallenberg är splittrad, och mycket material finns i andra samlingar. Nästan all information om toppdiplomaten Sverker Åström och ambassadör Rolf Sohlman, båda centrala i ärendet och misstänkta för att ha gått Sovjets ärenden, är fortsatt hemligstämplad.
Raoul Wallenbergs mor, Maj von Dardel, kritiserade gång på gång svenska myndigheters brist på engagemang. Jan Lundvik, tidigare ambassadör i Ungern, uttryckte det tydligt: ”De ville inte ha honom tillbaka.”
Vi uppmanar statsminister Ulf Kristersson att lyssna till Raoul Wallenbergs släktingar, som nyligen skickade ett brev till regeringen med en tydlig vädjan: att öppna samtliga arkiv för ytterligare forskning om Wallenbergs öde.
Släktingarna hänvisar till ny forskning som visar att svenska tjänstemän sannolikt tog ett medvetet beslut att överge honom redan 1946. Familjen, forskarsamhället och svenska folket vill veta varför.
Det är hög tid att Sverige gör upp med sitt förflutna. Vi står i skuld till Raoul Wallenberg – en av Sveriges främsta hjältar.
