Sveriges radio sände den 25:e februari ett avsnitt av programmet Kropp & Själ på temat abort, med anledning av att abortlagen fyller 50 år. I programmet refererar man till boken Abort 50 år, 50 berättelser. Enligt författarna, Malin Clausson och Sandra Pandevski, har ingen av de 50 kvinnor som berättar i boken ångrat sitt beslut.
Kvinnorna som intervjuas i programmet reflekterar över egna erfarenheter av att ha gjort abort. En del av dem gjorde abort innan den nuvarande abortlagen trädde i kraft 1975.
Kvinnor i radioprogrammet berättar bland annat om att metoder och bemötandet från medicinsk personal har blivit bättre. Kvinnor behöver i dag inte heller besöka Mentalvårdsbyrån (bara namnet i sig ger rysningar) för att intervjuas om sina intentioner; en procedur som förlängde processen ett par veckor innan aborten blev godkänd. I dag, när varje kvinna bestämmer själv om abort fram till vecka 18, har vi kommit långt, eller hur?
Men är denna ljusa bild verkligen en spegling av verkligheten? Vi som arbetar på Oplanerat Gravid och Efter en Abort blir varje år kontaktade av cirka 300 kvinnor som söker stöd inför, eller efter, beslutet att göra abort. Enligt oss saknas dessa kvinnors erfarenheter fullständigt i Sveriges Radios program. De kvinnor som kontaktar oss representerar alla åldrar inom spannet för fertilitet. De kommer från olika kulturer och har olika livssituationer. En del är gifta och har barn sedan tidigare, andra har blivit gravida efter en kortare relation. Nästan inga av kvinnorna tar upp religiösa övertygelser. Däremot har de alla ett par gemensamma nämnare.
Vad är det som gör att abort nästan uteslutande omtalas som något oproblematiskt?
— Sofi Lindahl och Agnes Rysinska
För det första en stark spontan tvekan inför att göra abort. Vare sig de har gjort abort förut eller ej ryggar de inför att avsluta det liv som växer inuti deras kropp.
Varför vänder sig så många icke-troende kvinnor till vår uttalat kristna organisation? Kanske upplevs vi som det enda alternativet till den ”officiella linjen” – alltså det man upplever är den självklara uppfattningen i samhället i dag: att beslutet om abort, speciellt efter det så kallade barnmorskemålet, måste vara helt oproblematiskt både för kvinnan och för den medicinska personalen.
För det andra uppger kvinnorna att om bara omständigheterna tillät, om de hade ekonomiska förutsättningar, tillräckligt stor boyta eller hopp om att kunna fortsätta studier i framtiden, skulle de inte fundera på abort.
För det tredje möter vi ett fenomen som kan liknas vid övergrepp på kvinnan: kanske så många som 90 procent vill själva fortsätta graviditeten men känner sig trakasserade, känslomässigt utpressade och fysiskt och psykiskt hotade att göra abort för att mannen inte vill bli pappa, eller för att familjen anser att ett barn är olämpligt.
[ Frida Park: Abort fram till förlossningen – varför inte efter också? ]
Även berättelserna från kvinnor vi stöttar efter en genomgången abort skiljer sig påtagligt från den officiella linjen. Vi hjälper kvinnor som varit helt oförberedda på det självhat som kan blomma upp, på envisa självmordstankar, minnen av blod, utsatthet och svåra smärtor i hemmet, åsynen av sitt döda foster. En del uttrycker att det inte längre är möjligt att känna tillit och kärlek till mannen som utlovade en framtid ihop om hon bara gjorde abort.
Många av dessa kvinnor uttrycker en önskan om att vårdpersonalen skulle ha erbjudit dem ett alternativ till det överräckta pillret. Det gick så lätt att boka aborten – nu kan de inte ens föreställa sig hur de ska kunna förlåta sig själva. Det tål att upprepas: kvinnorna vi möter tar nästan aldrig upp religiösa funderingar. Inte heller har de skuldbelagts av medicinsk personal. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att dessa svåra reaktioner i stället handlar om det oerhörda i att ta sig rätten att bestämma om liv och död.
Vi som har kontakt med dessa kvinnor stöttar dem i att fatta ett beslut de inte ska ångra genom att hjälpa dem klargöra situationen, hitta argument emot dem som försöker tvinga dem, och i vissa fall ge ekonomiskt bistånd. De som gjort abort erbjuds genomgå en samtalsmetod för att förhoppningsvis kunna läka, även om processen kan vara smärtsam.
Varför får inte dessa kvinnors erfarenheter finnas med i en bok om 50 år av abort? Var är berättelserna av kvinnorna som ångrar sin abort? Var är berättelserna från dem som tvingats göra abort mot sin uttryckliga vilja? Var är berättelserna från dem som hatar sig själva för den abort de gjort och som farit så illa att de blivit suicidala efteråt? Var är berättelserna från kvinnor som önskar att vårdpersonalen hade erbjudit dem motstånd?
Vad är det som gör att abort nästan uteslutande omtalas som något oproblematiskt? Vad finns det för heder i att stänga ute de berättelser som vittnar om tvång, hot, våld och ånger, eller av kritik mot sjukvården och lagen?
Vi anser att det är fegt och oärligt att redigera bort dessa berättelser ur historieskrivningen, och att det dessutom är respektlöst mot alla de många kvinnor som varje år verkligen ångrar sig för att de har gjort en abort – ett beslut som kanske inte ens var deras eget.
[ Frida Park: Man tvingade flickvän göra abort - borde dömas för dråp ]
