25 september 2020

En tidning på kristen grund



Debatt

Åsa Nyström: Missförstånd kring beslutet har fått människor att lämna kyrkan

Replik. Självklart är Bibeln kyrkans yttersta auktoritet men Stenkar Karlgrens svepande anklagelser om domkapitlet stämmer inte, skriver Åsa Nyström.

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter.

Jag är en bibelläsande människa. Jag växte upp i EFS och fick därifrån med mig en kärlek till bibelordet, där Gud talar till oss. För mig är det självklart att Bibeln är trons och kyrkans yttersta auktoritet. Det är vi alla överens om. Men Bibeln behöver alltid tolkas. Det var en självklarhet redan för de första kristna och har varit det genom hela kyrkans historia. Vi förstår vissa bibeltexter på olika sätt både inom EFS och inom resten av Svenska kyrkan. Kyrkoordningen säger att "det är en uppgift för enskilda kristna och kyrkan att i varje tid på nytt leva sig in i trons djup och klargöra dess innebörd". I den uppgiften står Svenska kyrkan och EFS tillsammans och det finns ingen anledning att betvivla att det ska så förbli. I höst är jag inbjuden att tala på samlingar för både EFS Norrbotten och EFS Västerbotten och jag ser fram emot de mötena.

Överklagandenämnden har upphävt domkapitlets beslut och deras beslut kan inte överklagas. Överklagandenämnden konstaterar samtidigt "att det inte förekommit något sådant fel vid domkapitlets handläggning av ärendet att det finns anledning att undanröja domkapitlets beslut". Därmed faller Stenkar Karlgrens svepande anklagelser (Domkapitlet var nära att skapa en allvarlig kyrkosplittring, 5/6) om att domkapitlets agerande skulle vara hårresande för en jurist.

Med andra ord, mitt intresse är inte att ha synpunkter på Överklagandenämndens behandling av det aktuella ärendet. Det som däremot berör mig djupt är några av de reaktioner på beslutet och på rapporteringen om beslutet som nått mig. Det har handlat om smärtsamma missförstånd som riskerar att skymma det evangelium som definierar kyrkan.

Oavsett vad Överklagandenämnden faktiskt sa i sitt beslut har jag mött två olika tolkningar av beslutet som båda är felaktiga. Den ena tror att det nu är tillåtet i Svenska kyrkan att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning. Även om det är ett missförstånd har ett antal människor begärt utträde ur Svenska kyrkan på grund av detta. I själva verket gäller givetvis den svenska diskrimineringslagstiftningen i Svenska kyrkan, precis som i samhället i övrigt. Angående samkönade vigslar gäller följande: 2009 fattade Svenska kyrkan beslut om att viga samkönade par. Den statliga äktenskapslagstiftningen säger att alla vigselförrättare har vigselrätt men inte vigselplikt. Det innebär att ingen vigselförrättare (oavsett samfund) är tvungen att viga ett visst par. Däremot är det så i Svenska kyrkan att varje kyrkoherde har ansvar för att se till att alla par som har rätt till vigsel också får bli vigda. Denna ordning har nu under tio år fungerat väl. Likaså har Svenska kyrkan själv 2005 beslutat att "aktivt motverka diskriminering av personer på grund av sexuell orientering". Det beslutet är på inget sätt upphävt utan gäller fortfarande.

Den andra missuppfattningen är att det är fritt fram att strunta i att följa de beslut som Kyrkomötet har fattat om den egna bibeltolkningen säger något annat. I själva verket är Svenska kyrkan en episkopal kyrka med en demokratisk struktur. Det betyder att vi har biskopar med ett speciellt läroansvar som i samverkan med förtroendevalda ansvarar för styrning och ledning i kyrkan. Ett uttryck för detta är att biskoparna, tillsammans med ett antal teologiska fackexperter, ingår i en läronämnd, som prövar förslag mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, grundad i Skriften, innan de kan gå till beslut i Kyrkomötet. När präster och diakoner vigs, lovar de att följa Svenska kyrkans ordning. Friheten i förkunnelsen är stor och det finns gott om utrymme för kritik och tolkningsskillnader, men det är inte upp till den enskilda prästen eller diakonen att välja om man vill följa fattade beslut eller inte.

Det gemensamma ansvaret för kyrkan inför dess Herre är en grundbult i Kyrkoordningen. Detta innebär respekt både för medlemmarnas röster i kyrkovalen och för teologisk kunskap och forskning. I en luthersk kyrka är respekten för bibelvetenskap och forskning i allmänhet av tradition särskilt stor. Martin Luther själv var bibelforskare och angelägen om att den kunskap som fanns tillgänglig i hans samtid skulle användas för att förstå bibeltexterna.

I enlighet med vår kyrkas tradition, tro, bekännelse och lära bör vi alla vara ansvarsfulla i vår bibeltolkning i respekt för den bästa tillgängliga kunskapen. Detta gäller både homosexualitet och evolution, som var det andra ämnet i det aktuella ärendet i Överklagandenämnden. Gud är vår och hela världens Skapare. Vårt förnuft är en gåva att använda i tjänst för medmänniskan och hela skapelsen. Det behöver vi minnas när vi läser vår bibel och söker Guds vilja och sanning, så att vi varken förleds att diskriminera i Guds namn eller att ställa upp falska motsättningar mellan vetenskapliga teorier och tron på Gud som Skapare, Frälsare och Livgivare.

”Han har gett mig (oss) förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv” (2 Kor.3:6).

Åsa Nyström, biskop, Luleå stift

Läs också EFS-präst avkragades efter åsikt om evolutionsteorin - får rätt mot domkapitlet

Fler artiklar