Johan Eddebo: Sekulär begravning orimligt

Med all tillbörlig vänlighet och respekt, de krav som du (Urban Jansson) vill ställa på Svenska kyrkan är helt igenom orimliga. Det skriver Johan Eddebo.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Debatt

Detta är ett svar på debattartikeln: Urban Jansson: Jag får inte begarava min vän i Svenska kyrkan

Huvudfrågan i den här diskussionen är huruvida en organisation, oavsett om den är religiös eller sekulär till sin karaktär, bör tvingas upplåta sina lokaler till verksamhet som står i diametral motsättning till den värdegrund som organisationen vilar på. Ja, faktiskt ”tvingas”, eftersom du i inläggets sista stycken tydligt implicerar att staten bör avkräva Svenska kyrkan denna upplåtelse. Bifrågan angår medlemmarnas möjligheter att frivilligt göra avsteg från den egna traditionen, och den berör jag i slutet av detta svar.

Till att börja med kanske det kunde invändas att en borgerlig begravning i Humanisternas regi faktiskt inte står i en sådan problematisk relation till Svenska kyrkan, men den uppfattningen går inte att försvara med hänseende till de båda organisationernas olika karaktär och målsättningar.

Humanisterna förespråkar nämligen en verklighetsuppfattning som ur den kristna traditionens och filosofins perspektiv inte bara är påvisbart osann. Den utgör även ett allvarligt hot gentemot enskilda människor då den riskerar att locka oss bort från Gud, som är ursprunget till, såväl som målet för, och meningen med våra liv.

Den sekulära humanismen är också i rent pragmatiska termer destruktiv på samhällelig nivå, eftersom den underminerar möjligheterna att förankra centrala moraliska utgångspunkter som exempelvis det universella människovärdet, samt riskerar att på olika sätt omöjliggöra vetenskapens och filosofins sanningssökande (om människan är alltings mått, på vilken orubblig grund kan då vår kunskap vila?).

Av bara dessa enkla anledningar, bland många andra tänkbara, kan Svenska kyrkan givet sina värdegrunder och sin karaktär som religiöst samfund omöjligen, utan att göra våld på sitt eget syfte, upplåta sina lokaler till organisationer som Humanisterna. Att sedan med statens hjälp faktiskt tvinga samfundet att göra detta står i direkt strid med grundlagens organisationsfrihet, och samfundets religiösa karaktär gör att också religionsfriheten aktualiseras. Varken du eller jag vill förstås se dessa fri- och rättigheter åsidosättas.

Jag tror mig dock, från din ingående redogörelse, begripa något av den bakomliggande orsaken till att ett anspråk av det här slaget kan verka rimligt. Svenska kyrkan har en viktig roll som förvaltare av kulturellt allmängods, och har därtill, givet sina övriga viktiga samhällsfunktioner och sin öppna, toleranta karaktär blivit något av ett allmänt existentiellt samvete i det att man gjort sitt yttersta för att bevara utrymmet för det transcendenta i en alltmer sekulariserad miljö.

Ifall man inte samtidigt beaktar Svenska kyrkans förvaltarskap av den kristna traditionen och dess delaktighet i den världsvida kyrkan, kan tanken säkerligen uppstå att organisationen har en skyldighet att tillhandahålla ett rituellt utrymme för att möta allmänhetens livs­åskådningsmässiga efterfrågan. Kort sagt, om man inte tänker på att Svenska kyrkan är just kristen, kunde man föreställa sig att dess resurser borde tillämpas för att möta människors existentiella behov oavsett vilken livsåskådning de har.

Men bör då inte, som du menar, de egna medlemmarnas önskningar beaktas? Ifall den del av Svenska kyrkans medlemmar som inte betraktar sig som kristna anser att hon borde upplåta sina lokaler till organisationer vars verksamhet och målsättningar är oförenliga med hennes värdegrund, borde de då inte rimligtvis få sin vilja igenom?

Ja, schismer har vi ju förvisso sett genom historien, och om en majoritet av Svenska kyrkans medlemmar mot förmodan skulle besluta sig för att definitivt ta avsteg från den kristna traditionen vore det nog svårt att hindra dem. De sekulära schismatikerna kunde därvid appropriera en andel av kyrko­byggnaderna och hålla sina ceremonier och ritualer utan inblandning av någon ovälkommen andlighet.

Frågan är dock om det fridfulla rum som kyrkan erbjudit din vän verkligen kan existera i ett sådant avsakraliserat sammanhang, fritt från den kristna tradition som byggt, närt och burit fram det. Frågan är om friden kan hållas levande, åtskild från hoppet om frälsningen.

Humanisternas sanningspatos och kamp för den enskilda människans fri- och rättigheter är beundransvärda. Men med hänseende till dessa bör du dock ha förståelse för att jag som kristen inte kan försvara att vägen till sanning, frihet och kärlek tillåts skymmas av en världsåskådning jag med säkerhet vet leder i fel riktning. Jag hoppas att majoriteten av Svenska kyrkans medlemmar håller med mig i detta, och jag hoppas att du inte betraktar oss som hycklare ifall vi väljer att be för din vän trots att vi inte vill tillgodose hans önskemål.

Johan Eddebo­, doktorand i religionsfilosofi Uppsala universitet

Säg din mening

Håller du med debattören?

Ja
Nej
Vet inte

Visa resultat

  • Ja (0%)
  • Nej (0%)
  • Vet inte (0%)

0 röster

Detta är en debattartikel av en eller flera externa skribenter, som själva svarar för de åsikter som framförs. Dagen värnar en fri och öppen debatt. Tidningens linje framförs på ledarsidan.