Tonåringen var bedrövad för ingen vågade gå fram till förbön och sa: “Är jag den ende här som behöver hjälp?”

Så står jag kvar där i kyrkans korridor. Kaffekoppen i handen har svalnat och längre bort hörs småpratande röster. Samlingen ska snart börja men kvar står jag i tomrummet efter samtalet som nyss tog slut. Personen som hastigt tittade förbi och på några meningar satte ord på hela sitt stora vacuum av sorg, sjukdomsbesked och förluster. Bara några få ord i farten, ett totalt öppet hjärta som vågar sätta ord på det svåra, och så den övermannande ensamheten.