Är domen till sitt väsen en straffdom?

Sven Reichmann, 62, läkare och författare i Göteborg, gäller sedan tjugotalet år som en av den svenska karismatiska förnyelsens mest kända själavårdsprofiler och apologeter (försvarare av ursprunglig bibeltro). Kombinationen är inte helt vanlig: en själavårdare, som sticker ut hakan och tar strid.För det gör Reichmann, gång efter annan. Hans uppgörelse med kanske främst ersättningsteologin, den som hävdar att kyrkan ersatt Israel i Guds rådslut, har varit och är svidande.I sin nyutkomna bok "I väntan på Messias", som behandlar den yttersta domen, går apologeten ett steg längre och utmanar "sina egna" – kristna med samma bibelsyn som han själv.Utgångspunkten är en av Bibelns minst kända profetior: att Sodom ska bli frälst! Slutsatsen är att det kommer att bli långt större trängsel i himlen än evangeliska kristna i allmänhet tror. Frälsningen är nämligen inte bara individuell utan också kollektiv. Och: det finns hopp om frälsning efter döden.– Frälsningsmöjligheterna är fler än vi brukar räkna med, säger Reichmann. Löftet om frälsning gäller dem som omvänder sig här och nu. Övriga möjligheter är inte lika tydliga – men de omnämns i Bibeln.I Hesekiel 16 säger profeten att Sodom ska upprättas – Sodom som blivit synonymt med syndafördärv och Gudsföraktande omoral, Sodom som inte ens kunde uppvisa tio rättfärdiga, Sodom som förintades av Guds vrede!– Vi kan dra flera lärdomar, kommenterar Reichmann. Sodoms upprättelse är enligt profetian inte villkorad. Staden är ju sedan länge förintad och kan inte bidra med något alls, inte ens tro. Benådningen sägs i stället ske för Israels skull.– Hesekielprofetian handlar i första hand om Jerusalems upprättelse. Resonemanget tycks vara att när Gud benådar Jerusalem, som faktiskt har större skuld än Sodom i den bemärkelsen att Israel haft lagen och alltså syndat mot bättre vetande, så måste han också, i rättvisans och konsekvensens namn, benåda Sodom.– Sodoms frälsning är också kollektiv, i någon bemärkelse, även om vi inte vet vilka eller hur många individer, som inkluderas.– Dessutom frälses alltså Sodom efter döden. När de döda uppstår till dom, så måste domen inte vara till fördömelse, inte ens för sodomiter, utan kan vara till upprättelse.Reichmann hänvisar till flera bibelställen, som tar upp en frälsningsmöjlighet efter döden. I 1 Petrus 4 heter det att Jesus predikade evangelium för de döda. I Hesekiel 36 och 37 sägs att de döda i Israel skall uppstå – till frälsning. I 1 Korintierbrevet 15 talar Paulus om att låta döpa sig "för de dödas skull" och i Romarbrevet 11 säger Paulus att Gud har makt att återinympa redan avhuggna grenar på olivträdet. Judar, som dött i otro, frälses vid uppståndelsen – bara de inte "blir kvar" i sin otro.I samtalet med Nya Dagen säger Sven Reichmann först att Bibeln "antyder" denna frälsningsmöjlighet efter döden. Under samtalets gång menar han att det nog är "lite mer än en antydan".– Det finns mer i detta än vi till vardags förstår. Resonemanget utmynnar i frågan hur domen vid de dödas uppståndelse kommer att se ut. Är domen till sitt väsen en straffdom – som vi oftast tänker? Jag tror inte det.– Jag fäster stor vikt vid Romarbrevet 11:32: "Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla."– Guds frälsning innebär att synden skiljs från syndaren, för att syndaren ska bli fri. Jag tror att domen har samma inriktning. Så långt möjligt väljer Gud att döma synden och benåda syndaren.Reichmann hänvisar i sin bok till C.S. Lewis' "Den stora skilsmässan" och för ett resonemang om domen, som är mycket likt slutkapitlen i "Den sista striden", sista boken i Lewis' Narniaserie. Som Lewis framhåller Reichmann att människor, som gör gott, drivs av Gud oavsett om de vet om det eller inte – eftersom Gud är godhetens enda källa. När dessa vid domen ser Gud sådan han är förstår de att de utan att veta om det alltid dragits mot honom."Själva domen", skriver Reichmann, "består i att Gud blir allt i alla, både i dem som vill och i dem som inte vill ha med Gud att göra. De som längtat efter honom fylls då med salighet, medan de som inte vill leva hans liv upplever hans närvaro som en plåga." Bibeln säger ju att Herren Jesu andedräkt förgör "den laglöse" men fyller de troende med glädje och kraft och att kunskapen om Kristus är en "doft av död" för somliga och en "doft av liv" för andra.– Det innebär inte att alla blir frälsta, konstaterar Sven. Jesus är mycket tydlig på den punkten. Det finns synd, som inte kan förlåtas, säger Jesus, och det finns tydligen de, som "blir kvar" i sin otro – som fortsätter älska synden.Men Sven Reichmann utgår alltså ifrån att långt fler kommer att finnas med i evigheten än vi kanske trott, eller fruktat. För detta talar också, påpekar han, möjligheten till "kollektiv frälsning". Gud säger om sig själv att han "gör nåd med tusenden" om "någon" älskar honom och håller hans bud (2 Mose 20:6). Ett exempel är Josef. För hans skull räddade Gud bröderna och hela folket. På motsvarande sätt, skriver Paulus i Romarbrevet 11, ska till slut "hela Israel" bli frälst och Gud förbarma sig "över alla" – för en trogen kvarlevas skull.Sven Reichmann har två kommentarer till denna frälsningens kollektiva dimension.– Å ena sidan: Det är viktigt att vi når ut med evangeliet men mänsklighetens frälsning är inte avhängig av vår lydnad – för det vore förfärligt!– Å andra sidan: Är det inte inspirerande att höra att vår kärlek och lydnad kommer långt fler till godo än dem vi är i direktkontakt med själva? Det om något borde stimulera oss till efterföljelse!Sven Reichmanns teologi bottnar i en syn på tron, som skiljer sig från den gängse. Tron leder inte till frälsning, säger Sven, utan frälsningen leder till tro!Det finns nämligen "två typer av tro" – tron som "handlingskraft" (tron som försätter berg) och tron som trofasthet (en trogen relation). Båda är livsnödvändiga, men det är den sistnämnda, som är frälsningsavgörande.