Få skriver fram fönstret mot det eviga som Ylva Eggehorn

Bokrecension

• Titel: Texter – där en annan röst kan höras.
• Författare: Ylva Eggehorn. 
• Förlag: Libris (250 sidor).
• Genre: Kulturartiklar, essä, teologi.

I boken Texter  har poeten och författaren Ylva Eggehorn samlat ett urval av sina publicerade kulturartiklar och essäer. Dagens Evelina Lundkvist njuter av läsningen men blir också fundersam när en viss textgenre dyker upp.

Det är vår i norra Västerbotten när jag ger mig in i boken Texter - där en annan röst kan höras, som samlar kulturartiklar, essäer och föredrag signerade författaren Ylva Eggehorn. Flertalet av dem är tidigare publicerade i den ekumeniska tidskriften Pilgrim som erbjuder andlig vägledning och fördjupning i en kontemplativ tradition.

Samlingen gör nedslag i fyra årtionden av författarens reflektion och penna. Uppslagen slår ut som säsongens ivriga blommor i min rabatt. Sippa, lungört, pärlhyacint och tulpan; alla med sin egen färg och doft. Och eftersom historien upprepar sig finns inget som känns visset och passé. Det är intressant att få inblick i olika delar av Eggehorns karriär. Vid en första läsning talar några av texterna särskilt till mig, de har teman som barnens andlighet, liturgi, den ensamma människan, natten, skönhet, gästfrihet och lust.

Få skriver fram fönstret mot det eviga som Ylva Eggehorn. När hon fångar det vardagliga, det materiella, på papper lyckas hon alltid ladda mellanrummen med förundran, ödmjukhet och en öppenhet mot det transcendenta. Mot en röst som känner oss vid namn. Och det väcker något i oss människor, precis som när hon skriver om hur serveringspersonalen som arbetar i lokalen där hon håller ett föredrag hör något de inte väntat sig att höra: ”Och jag ser hur de rör sig allt långsammare, hur de försöker dämpa ljuden av porslin och bestick, hur de stannar upp till sist, som allvarsamma konfirmander. […] Vem rör vid oss alla? Vad är det för viskning som når oss fastän oddsen är så totalt emot oss?” 

Lite skeptisk blir jag när jag närmar mig mitten av boken och upptäcker att jag läser bokrecensioner. Ska jag recensera en bok med bokrecensioner? På papper är det ingen bra idé. Extra meta blir det förstås när jag läser författarens text om Nådens språk av Christoffer Jamison, som jag själv skrivit kort om här i tidningen. Har den typen av texter ett bestående värde? Eller är de dagsländor? Vem har gjort urvalet?

Till slut ger jag upp inför mina frågor och njuter i stället av skönheten. Oavsett text är den nedtecknad med poetens blick, sökarens hunger, den tänkande människans skärpa och den älskandes passion. När Ylva avslutar en uppskattande recension av Språk och uppmärksamhet – av Toril Moi – skriver hon ”Där det inte finns sanning, finns heller inga profeter. Bara försäljare. Den som hävdar att inget är sant i sig, kan inte försvara den som är förtryckt.” Välskriven litteraturkritik kan ha saker att säga. Och kulturartiklar är samtal om något!

Eggehorn rör sig ledigt och lyhört i de samtalen, vare sig det är mellan Gunnel Vallquist, Johannes av Korset, Helan och Halvan, Tolstoj, Mary Oliver eller en yngre version av sig själv. (Att vi människor ger näring och skärpa åt varandra blir tydligt; men också att författaren har ett intellektuellt djup som lodar både kända och okända vatten.)

På det sättet är detta ingen lättillgänglig bok; läsaren tjänar på att känna sig hemma i klassisk litteratur, i lyrik, i den kristna traditionen. Men Texter kan också väcka nyfikenhet och en hunger efter mer – var kan jag höra den här rösten? Kanske viskar den också till dig genom lövsprickning, varm jord och vajande blomklasar.

Ylva Eggehorn: Vi har missuppfattat vad evangelisation handlar om