Ledare

Gud behöver inga likes

Frida Park: Se upp så att kyrkan inte förlorar sin sälta

Hand som håller en mobiltelefon med appar för sociala medier på skärmen.
Vi ska inte vara konstiga för sakens skull, men för Sakens skull måste vi våga visa på hela tron.

Det här är en ledare i tidningen Dagen. Ledarsidan är partipolitiskt obunden på kristen grund.

Jag var alltid lite skeptisk till allt tal om Jesustrenden. Inte huruvida det finns en sådan eller ej, utan utifrån en rädsla inför vad det gör med oss när det plötsligt är lite mer accepterat att tro, lite lättare att andas om helgens församlingsläger eller ungdomskonferens vid jobbfikat. Det i sig är naturligtvis välkommet, men om vi inte vågar bära med oss vår tro in i vardagen när det kostar något av vårt anseende, vad säger det om oss? Om den vi tror på?

I alla fall mitt flöde i sociala medier är fullt av kristna som presenterar tron med smarta, algoritmanpassade och professionella klipp. Men något i detta sitter obekvämt. Nej, det är inte fel att presentera sin tro i sociala medier. Men är det gillamarkeringarna som avgör om budskapet var ”rätt” eller ”omtyckt”? Är det delningarna, räckvidden och engagemanget vi söker för att ”bevisa” att vi har ett budskap som är värt att lyssna till? Vad skulle aposteln Paulus, nazistmotståndaren Dietrich Bonhoeffer eller Corrie ten Boom, som gömde judar under förintelsen, ha att säga om det?

Säg att Jesustrenden skulle plana ut, säg att den aldrig fanns. Vi måste vara vaksamma så att det inte, bakom alla kristna klipp, kyrkliga influerare och populära filmer, sprider sig en sorts tystnad som är allt annat än andaktsfull. Som min kollega Öyvind Tholvsen nyligen beskrev finns det i dag ett påtagligt tryck som tystar även de som förväntas leda. Det skapar en ängslig tystnad att inte passa in, för att förlora socialt kapital eller – i vår digitala tid – rädslan för att inte få tillräckligt med ”likes”.

Om vi byter ut evighetens sälta mot samtidens socker, vad har vi då kvar att erbjuda en värld som hungrar efter något som är på riktigt?

Det finns en frestelse att slipa ned ojämnheter tills vi är lika släta och menlösa som en beige fondtapet. Men priset för vår bekvämlighet betalas alltid av någon annan. Jag har tidigare skrivit om att kristna måste komma ut ur garderoben. Om att kyrkan har vad den här världen söker. Men vad hjälper det att vi öppnar dörren om vi ändå bara blir stående i dörröppningen och försöker sudda ut sådant som faktiskt kan vara obekvämt med kristen tro, bara för att uppnå gillande av samtiden? Om vi byter ut evighetens sälta mot samtidens socker, vad har vi då kvar att erbjuda en värld som hungrar efter något som är på riktigt?

I evangelierna uppmanas vi att vara jordens salt. Salt har historiskt sett haft två funktioner: att bevara från förruttnelse och att ge smak. Men saltet fungerar bara om det behåller sin särart. Om sältan går förlorad, med vad ska man då salta?

Vi får nogsamt se till att vi inte anpassar oss, till exempel efter mer än lovligt luddiga och godtyckliga demokrativillkor, tills det knappt märks att vi tror på en Gud som uppväcker döda, som förlåter synder och inte ändrar sig för att passa den senaste trenden eller opinionsmätningen.

Kyrkan har alltid varit på tvärs med samtiden. Måste vara på tvärs. Det är inget nytt fenomen. Ämnena har skiftat genom seklerna – från de tidiga kristnas vägran att offra till kejsaren, till kampen för de svaga när rätten var den starkes. Ibland har vi legat före vår tid, ibland har vi verkat hopplöst efter. Men när kyrkan har gjort skillnad har det alltid varit för att den vågat stå fast vid en sanning som inte är hämtad från popularitetstävlingar.

Vår trygga garderob blir ungas fängelse.

Om vi inte ser upp sviker vi nästa generation. När vuxna utövar självcensur vid kaffemaskinen, i sociala medier eller runt släktmiddagen, drar vi undan mattan för de unga. Hur ska en femtonåring våga stå för Kristus i ett fientligt klassrum om vi vuxna inte ens vågar nämna vår tro på en arbetsplatsintervju? Om vi skäms lär vi dem att skämmas. Om vi tystnar – eller tystar sådant som är obekvämt – när tron utmanas, lämnar vi dem ensamma vid frontlinjen. Vår trygga garderob blir deras fängelse. Att vara sälta är inte en hobby för vår egen skull, det är unikt civilkurage vi är skyldiga våra barn.

Nu ser jag hur nätkrigarna gnuggar händerna i iver och nitälskan. Men till er som enbart surfar runt på nätet för att drämma Bibeln i huvudet på folk vill jag säga detta: Salt kräver måtta och vishet. Som Erik Helmerson nyligen påpekade måste vi som kristna veta bättre än att delta i nätets lynchmobbar. Vi har sett avskräckande exempel på vad som händer när vi enbart serverar salt, nävar av salt. När sanningen står på menyn utan nåd blir resultatet oätligt. Det är inte sälta, det är kärlekslöshet.

Vi ska inte vara konstiga för sakens skull, men för Sakens skull måste vi våga visa på hela tron. Vi behöver hitta tillbaka till en frimodighet som inte söker bekräftelse i form av gillamarkeringar på Instagram, utan av förändrade liv.

Det är dags att vi slutar be om ursäkt för att vi är kyrka. Det är dags att vi inser att vår särart inte är ett problem som ska döljas, utan en gåva som världen behöver. Gud behöver inga likes. Men världen, och i synnerhet unga, behöver vuxna som vågar vara sälta. Även när det kostar.