Det är svårt att fälla någon för antisemitiska hatbrott, som Dagen skriver om. Anledningarna är flera, men egentligen är det uppenbart att fler skulle kunna fällas om det fanns tydligare lagstiftning, ökade resurser och ökad kunskap – specifikt språkkunskap i arabiska – hos polisen. Det går dessutom att med fog hävda att om politikerna verkligen tog antisemitiska hatbrott på allvar hade hindren för att få till en fällande dom redan varit borttagna. Så varför görs det inte?
Det håller heller inte att den som återkommande fällts för antisemitiska uttalanden, som Ahmed Rami som startade Radio Islam, nu får villkorlig dom och 6000 kr i böter för att jämföra judar med bakterier som måste bekämpas, jämföra judar med en maffia som vill ta makten över mänskligheten. Är det en rimlig påföljd för att i en podcast hävda att Adolf Hitler var den enda som förstått det judiska problemet?
Det går alltså knappt att fälla någon för hatbrott mot judar och de påföljder som ändå utdöms är skrattretande låga. De politiker som likväl har mage att hävda att deras parti, eller ens Sverige som land, tar antisemitismen på verkligt allvar bör inte tas på allvar.
De politiker som likväl har mage att hävda att deras parti, eller ens Sverige som land, tar antisemitismen på verkligt allvar bör inte tas på allvar.
— Frida Park
Det är klart, när flera riksdagspartier bara denna mandatperiod har haft svårighet att hålla gränsen mot antisemitism i de egna leden, är det kanske föga förvånande att inte mer görs.
Måhända är Vänsterpartiet det parti som varit sämst på att göra upp med antisemitismen. Till slut, efter stark kritik, uppmanade partiet riksdagsledamoten Lorena Delgada Varas (V) att avgå efter att hon delat vidare bilder med antisemitiska budskap. Men till Nooshi Dadgostars frustration vägrar Delgada Varas, och får därtill uppbackning från andra vänsterpartister i sociala medier.
Det är outsägligt pinsamt hur någon kan mena att det är en godtagbar ursäkt att en riksdagspolitiker är så slarvig, alternativt okunnig, att man inte har koll på vad judehat är och i vilka former det uppträder och därtill delar det vidare. Det är alltid oförsvarbart. Alltid.
Antisemitismen inom Vänsterpartiet är naturligtvis besvärande för Dadgostar. Men en uppmaning till den som sprider judehat att avgå är knappast tillräckligt för att rentvå partiet. Problemen är större än så, vilket inte minst vänsterpartisters uppenbara svårigheter att kalla antisemitism vid sitt rätta namn, som ledarsidan tidigare skrivit om, visar. Antisemitism är en form av rasism, men att undvika kalla det vid dess rätta namn visar att man inte förstår eller erkänner dess särskilda förutsättningar.
[ Frida Park: Vet Vänsterpartiet ens vad antisemitism är? ]
Men Vänsterpartiet är inte ensamma om problemet. Om Lorena Delgada Varas håller fast vid sin riksdagsplats kommer hon snart dela korridor med politiska vilden Elsa Widding (tidigare SD) som redan innan hon blev invald i riksdagen syntes på konferenser med antisemiter och rasideologer, och tillika vilden Jamal El-Haj (tidigare S) som hade det osmakliga omdömet att delta i konferenser med sympatisörer till terrororganisationen Hamas. Alla tre vildar har alltså gemensamma nämnare. Det är inte bara skamligt för V, SD och S. Som svensk får man skämmas.
Om Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill att väljarna ska bedöma deras partier som trovärdiga i kampen mot antisemitism hade de gärna fått gå i bräschen och lägga de förslag som krävs för att judehatare ska kunna fällas för antisemitiska hatbrott, och att påföljden blir någorlunda rimlig. Genomarbetade förslag på ökade resurser till att utreda hatbrott, satsning på kompetens inom arabiska och höjda straff skulle kunna vara en början.
[ Ruben Agnarsson: Antisemitismen kom till Sverige långt innan judarna kom hit ]
