Årets förebild, kandidat 4: Amir Heidari ger flyktingar hopp och ny tro på framtiden

För 30 år sedan kom Amir Heidari till Sverige som torterad och plågad kvotflykting. Här mötte han Jesus och sedan dess har hans hjärta brunnit för att hjälpa andra flyktingar och visa dem vägen till ett nytt liv.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

I myllret av elever från Pingstkyrkans språkskola trivs Amir som allra bäst. Han går runt mellan borden i fikapausen, pratar och lyssnar, erbjuder hjälp och stöd. Språkskolan som drivs av församlingen i samarbete med Bilda och June folkhögskola samlar varje dag ett 80-tal elever från länder som Afghanistan och Iran.

Torsdagskvällarna tillbringar Amir tillsammans med ett femtontal andra volontärer på Café Hela Världen, ett språkcafé som börjar med fika och gemenskap runt borden. Varje gång delar en person något kring ett specifikt ämne, så får man några samtalsfrågor att jobba vidare med. Under tiden pågår barnverksamhet och aktiviteter i sporthallen. Sedan brukar språkcafét avslutas med en kort andakt.

Lägg till detta den årliga julfesten med upp emot 200 gäster från olika länder, föräldragruppen Vägledande Samspel för persisktalande, bibelstudier, dopskola och lärjungaträning där Amir tillsammans med hustrun Ulrica och resten av diakoni­teamet i Pingstkyrkan möter nyanlända.

– Jag försöker ge dem hopp. Jag är ju själv ett levande exempel på att det går att få ett nytt liv. Jag kan vara en vän, en hjälpare och svara på frågor. Och gärna, med glädje, vittnar jag, säger Amir.

Det har gått över 30 år sedan han kom till Sverige från Iran. Då var han 24 år, svårt skadad, mager och sjuk efter att ha suttit nära tre år i fångläger där han systematiskt utsattes för tortyr. Innan dess hade Amir i 4,5 år stridit som gerillasoldat under Iran- och Irakkriget.

Han hamnade ganska direkt i Jönköping och råkade av en händelse träffa Ulrica, kvinnan som så småningom skulle bli hans fru. Hon var aktiv i Råslätts församlingsgemenskap och gav Amir en bibel.

– Jag började läsa den, men jag var så arg och irriterad. Jag hade redan varit besviken på Gud under så lång tid, jag hade sett så mycket dödande och blivit torterad i Allahs namn. Jag ville varken ha något med Gud att göra eller med religion. Men Bibeln var som en stark magnet, jag kunde inte släppa den.

Amir började gå på gudstjänster i Råslätts Församlingsgemenskap där han också träffade pastor Håkan Karlsson.

– Jag hade lärt mig som muslim att om någon är snäll mot dig så ska du vara snäll tillbaka, så när Håkan frågade om han fick be för mig tackade jag ja.

Problemet var bara själva bönen. Håkan bad inte bara för Amir utan han började också be för alla som hade torterat honom och plågat honom.

– Och jag tänkte bara, den här mannen är inte klok!

Amir skrattar.

– Men kärleken från Gud som den beskrivs i Första Korinthier­brevets 13:e kapitel ändrade hela min syn på livet.

Inte för att det var en enkel resa. Amir upplevde ett verkligt krig inom sig innan han tog emot frälsningen.

– Men allt hat och all bitterhet, all ilska som jag känt mot araberna, började ge vika. Jag engagerade mig mer och mer i församlingen och kände att jag ville berätta för andra om det ljus och den styrka jag fått.

Amir och Ulrica gifte sig och fortsatte bygga kontakter med iranier och persisktalande i Råslätt. Flera blev frälsta och döpta. De startade också närradio för persisktalande genom Pingstkyrkan Jönköping, som så småningom blev deras egen församling.

För ungefär tio år sedan fick Amir diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Mardrömmar, sömnstörningar och ångest gjorde till sist att Amir fick lämna jobbet som arbets­ledare på Electrolux. I dag är han sjukpensionär.

– Visst är det fortfarande tuffa dagar ibland. Vissa historier som killarna berättar påminner mig om min egen, men jag känner att jag har en uppgift. Jag är lite som en tjatig pappa. När det var fars dag kom flera av de unga afghanerna och uppvaktade mig, berättar Amir leende.

För trots diagnosen har Amir inte släppt kontakten med flyktingarna. När flyktingvågen kom till Sverige 2015 kände han sin kallelse än tydligare.

– Jag såg hur trasiga de var och kände att kanske kan jag använda det jag har varit med om för att hjälpa andra.

De senaste 2,5 åren har 98 asylsökande döpts i församlingen, övervägande afghaner. Glädjen har dock förmörkats av otaliga avslag från Migrationsverket som bedömt konvertiternas tro som ”icke genuin”.

Hur känns det att möta Migrationsverkets misstro?

Amir slår ner blicken.

– Det är självklart att man blir besviken. Det är obegripligt faktiskt. Men har man viljan finns det alltid ett hopp.

Omröstningen är nu avslutad. Läs alla intervjuerna:

Årets förebild, kandidat 1: Marie Arnfjell ger utsatta kvinnor mod, hopp och tro

Årets förebild, kandidat 2: Johannes Widlund vill inspirera till en mer hållbar livsstil

Årets förebild, kandidat 3: Mitt i livet kände Joanna kallet till Uganda

Årets förebild, kandidat 4: Amir Heidari ger flyktingar hopp och ny tro på framtiden

Amir Heidari:

Ålder: 54 år.

Familj: Hustrun Ulrica, fyra barn och tre barnbarn plus många ”extra barn” från Afghanistan.

Bor: Grästorp, Jönköping.

Gör: Har arbetat som svetsare i Iran och inom Electrolux i Sverige, senast som arbets­ledare. I dag sjukpensionär och volontärarbetare i Pingstkyrkan Jönköping där han också är församlings­ledare. Sitter även med i Pingst integrationsråd.

Nominerad till Årets förebild: För sitt engagemang för ensamkommande flyktingar.

Drivkrafter: Jesus är min drivkraft. Det ger mig ro och frid när jag får hjälpa någon annan.

Misslyckanden: Jag skäms inte över mina misslyckanden men jag ber över dem och går till korset med dem.

Om att vara en förebild: Oj! För mig är det viktigt att vara ödmjuk och lyhörd. Att se män­niskor som behöver hjälp och bekräfta dem som har dåligt självförtroende.

Tre förebilder:

Min fru Ulrica: Vi är så beroende av varandra i det arbete vi gör. Hon är en gåva.

Chatrine Carlson, pastor i pingstkyrkan i Jönköping: Hon är en otroligt ödmjuk och snäll människa.

Jesus: Han bad för dem som plågade honom: Fader förlåt dem. För mig tog det tid innan jag kunde säga det, innan jag kunde be Gud förlåta araberna som torterat mig.

Bodil Jönsson.
Foto: Daniel Wistrand
Foto: Daniel Wistrand