Åke Bonnier var fjorton år och hade just läst ut Ingmar Ströms bok "Kom och se". Han kunde inte släppa slutorden. De föregicks av berättelsen om den rike mannen som bedrövat hade lämnat Jesus efter orden "sälj allt och följ mig". Ingmar Ström utmanade: "Du som har läst det här står fri att säga ja till alltihop och står fri att säga nej". Det blev en uppenbarelse. Åke Bonnier såg plötsligt valmöjligheter och kände frihet. Han behövde inte fråga hur eller vad som skulle hända utan behövde bara bestämma sig. Till vem eller vad han svarade visste han inte, men han var tvungen att säga ja.
Nu står han här mellan höga pardörrar och välkomnar in till en mörk domprostexpedition med utsikt över Stortorget i Gamla stan, Stockholm. Det är svårt att förbise att allt hade kunnat vara väldigt annorlunda. Hade Åke Bonnier gått samma väg som sina syskon skulle den dunkla expeditionen varit ett ljust hörnkontor i Bonnierhuset. Prästkragen bytt mot slips och jag kanske en reporter från en affärstidning som just skulle få en exklusiv intervju med en av näringslivets toppchefer.
Istället är det en tystlåten präst som sätter sig i fåtöljen mitt emot mig och försiktigt brer ut armarna över armstöden. Som med små gester och långa tillbakablickar vallar mig genom de livsval som tagit honom dit han är i dag.
Hans liv blev annorlunda och han gav allt, menar han själv. Eller, ja, nästan allt. Han har fortfarande kvar det arv som gör honom till en av Sveriges rikaste män. Men Åke Bonnier tror inte att det är det ekonomiska ägandet som Jesus är ute efter. Utan att det inte får vara i vägen för Gud.
- Jag kan inte sälja allt vad jag äger och har. Det vore oansvarigt. Jag är en av de stora delägarna i Bonnierkoncernen, så är det. För mig handlade de där orden om en totalsatsning. Och det har jag gjort. Mitt liv är kyrkan och jag ville att mitt liv skulle präglas av Jesus Kristus.
Och en totalsatsning blev det. Kyrkan är vad livet har handlat om sedan den där uppenbarelsen i barnkammaren. Åke Bonnier minns tydligt hur Bibeln liksom slukade upp honom. Hur han i ung ålder försökte övertyga sin bror Pontus med bibelcitat. Hur familjen förvånades över hans religionsintresse. Ingen i familjen hade någon religiös bakgrund. Pappa Gerard var visserligen jude, men sekulär sådan. "Gossen gör väl detta i väntan på annat", resonerade föräldrarna och lät honom vara.
Men Åke Bonnier visste vart han var på väg. Han skulle bli präst.
- Jag kunde inte uttrycka det då, men att förkunna Ordet, dela det jag upplevt och få människor att förstå vad det kunde betyda i deras liv - det brann jag för.
Åke Bonnier ler åt känslan. Via konfirmationsläger, Kyrkans Ungdom och volontärtjänster tog han steget in i präststudier. I år firar han sitt 25:e år som präst och menar att det fortfarande är drivkraften att sprida evangelium som leder honom. I år ledde det till en nominering i biskopsvalet i Stockholm. Men en sådan tjänst längtade han inte till.
- Nej, för då skulle jag längta bort. Jag vill påstå att jag älskar den här församlingen.
Och församlingen verkar älska honom. Talar du med någon som kommit Åke Bonnier nära - privat eller i tjänsten - hörs idel lovord. "Äkta", "närvarande", "en riktigt, riktigt god vän".
Men det har också stormat rejält kring hans person. Han har anklagats för att vara för liberal i sin gudstro när han påstått att det finns flera vägar till Gud. Och det tror han fortfarande. Men han väljer sina ord mer noggrant när vi kommer in på ämnet.
- När Jesus säger att "jag är vägen sanningen och livet" så säger jag, "yes, så är det - för mig.". Och jag ska inte följa någon annan väg.
Samtidigt menar han att det vore omöjligt att med säkerhet säga att judarnas eller muslimernas väg inte skulle kunna leda till Gud.
- Men jag är stolt och glad över den väg jag har valt och jag står upp för den.
Hans inställning har väckt kritik, allra mest inom frikyrkan. När Åke Bonnier i november tillkännagav att han tackat ja till att sitta med i den ekumeniska Jesusmanifestationens ledningsgrupp väckte det snabbt reaktioner. Han fick stark kritik med hänvisning till att han försvarat konstutställningen Uppenbar(a)t två år tidigare, en utställning som visade alternativa bilder av Jesus. Bland dem en staty där Jesus porträtteras som naken kvinna med Musse Pigg-huvud, korsfäst på ett ballongkors. Drygt två månader efter att han tackat ja till medverkan i Jesusmanifestationen hade kritiken växt sig så stark att Åke Bonnier valde att stiga av ledningsgruppen.
- Det kändes tragiskt. Jag var inte ute efter att starta ett Ecce homo, eller tro att det var Pride jag gick i. Jag var ute efter att lovsjunga Jesus tillsammans med alla andra.
I efterhand kan han känna irritation över de proportioner konstutställning fick.
- Det viktiga blir "var han med på en utställning där Jesus framställdes på ett annat sätt? Fy, då kan han inte lovsjunga Jesus". Det blir ju absurt!
Men trots det tänker han delta i manifestationen - som deltagare. Och han uppmuntrar sina allt mer tveksamma kollegor att göra detsamma. Han menar att det är viktigt.
- I ett samhälle som redan är ganska kristus-främmande har vi bara råd att se hur vi kan gå tillsammans, säger Åke Bonnier.