Lika reell är även den andra verkligheten där det getts prov på medlöperi och feghet.
För närvarande uppmärksammas Berlinmurens fall, den östtyska diktaturens sammanbrott och Sovjetstatens kollaps. För tjugo år sedan, 1989, skedde ett antal händelser som verkligen kan beskrivas som historiska. Genom att det klipptes hål i järnridån kunde en rent bokstavligt talat delad kontinent påbörja en process mot att helas.
Förändringarna kan inte tänkas utan kyrkors, samfunds och enskilda prästers agerande. I de första stora demonstrationerna i DDR gick företrädare för den protestantiska kyrkan. Gudstjänstlokaler öppnades och därmed gavs den politiska oppositionen rum och beskydd. Och påven Johannes Paulus II:s betydelse för förändringarna i Polen är väldiga. Han erbjöd hopp men talade också om besinning. Det som skrämde kommunisterna i Warszawa mer än något annat var kanske den ordning och disciplin som visades vid de stora utomhusmässor som ordnades under hans första besök i sitt gamla hemland.
Samtidigt som 1900-talets europeiska historia innehåller viktiga delar där kyrkorna representerar moraliskt betydelsefulla inslag finns även exempel på motsatsen. Årets nobelpristagare i litteratur, Herta Müller, har satt fingret på den ömma punkten. För några dagar sedan i Paulskirche i Frankfurt påminde hon den protestantiska kyrkan om hur hon som flykting från förtryckets Rumänien blivit inbjuden till ett kyrkomöte 1989 och sedan avbokats efter påtryckningar från Bukarest. Inom den ortodoxa kyrkan förs i dag diskussioner om vilka framträdande präster som sprang regimernas ärenden då de verkade under 1970- och 1980-talen i exempelvis Ryssland.
Kyrkorna har sannerligen fungerat som frigörande krafter. Men lika reell är även den andra verkligheten där det getts prov på medlöperi och feghet.
På många håll förs nu en diskussion om vad som egentligen hände. Till och med den kände journalisten Jan Guillou har kommit att berätta om sitt samröre med KGB även om det hela förklarats med att han endast hade utbyte för att genomföra en artikelserie som sedan aldrig kom att bli skriven. Efter DDR:s fall finns Stasiarkiv på drift som påstås innehålla uppgifter om agenter i andra länder, även Sverige.
Här finns faktiskt historiska kapitel som exempelvis Svenska kyrkan skulle kunna vara med om att skriva. Vad fanns för kontakter mellan ledande kyrkliga företrädare och regimen i Östtyskland? Vad kan berättas från denna samhällssektor i det stora samtal som borde föras om den över tjugo år gamla skulden då somliga tittade åt annat håll när folk förtrycktes i Öst- och Centraleuropa?