”Vi var rätt säkra på att Jesus skulle komma tillbaka inom bara några år”

Jonas Melin, mångårig medarbetare inom Svenska alliansmissionen, har i höst börjat sitt nya liv som pensionär. Han hoppas nu få mer tid för de tre F:en i sitt liv: familjen, fåglarna och församlingen – som han startade redan som 20-åring. 

Jonas Melin är prästsonen som blev baptist. Han minns särskilt allhelgonahelgen 1974, då han följt med sin pappa till kyrkan för att lyssna på en missionär. Efteråt köpte den då 15-årige Jonas en bok som hette Tänk på din framtid och läste den samma dag. 

Han räknar den dagen som sin verkliga omvändelse; boken fick honom att förstå evangeliet på ett nytt sätt: Att Jesus dött för hans skull och att det inte går att leva halvhjärtat som kristen.

Det här ledde till att Jonas Melin blev en ivrig bibelläsare och ägnade all sin fritid åt kristna skolföreningen, bönegruppen och ungdomsarbetet i kyrkan, först i Svenska kyrkan men – efter att ha bekantat sig med Jesusrörelsen och baptistkyrkan – allt mer inom den frikyrkliga fåran. Han började också brottas med dopfrågan. 

– Jag kom fram till att jag – utifrån Bibeln – inte kunde tro på barndopet, så då trodde jag ju inte heller på mitt eget barndop. Därför lät jag döpa mig. 

Skolan var inte första prioritet

Jonas Melin var 16 år och hans ekumeniskt sinnade pappa reagerade med orden: ”jag gillar det inte, men jag respekterar det”. Han skulle dock få se sin son bli alltmer involverad i frikyrkan. 

– Jag ägnade mig knappast åt något annat. Skolan gick bra men var inte första prioritet. Intresset för sport som jag tidigare haft avtog och avslutades successivt. 

– Vi var rätt säkra på att jorden skulle gå under och Jesus komma tillbaka inom bara några år, så det kändes inte så viktigt att satsa på utbildning. Det var viktigare att sprida budskapet, berättar Jonas Melin. 

Kunde det också vara skrämmande att leva med tanken på Jesu snara återkomst?

– Nej, mer utmanande. Jag vet att en del av mina jämnåriga har traumatiska minnen från den här typen av förkunnelse, men för mig blev det inte så. Däremot gjorde det att jag inte läste på högskolan, utan hade bråttom ut i mission. 

Jonas Melin var 20 år när flyttade till den mångkulturella Jönköpings-stadsdelen Råslätt tillsammans med sin fru Kerstin, som han gift sig med samma år. De flyttade in i ett av höghusen tillsammans med andra jämnåriga som delade samma vision om ett vardagsnära lärjungaskap. Så småningom grundade de en församling som fick namnet Råslätts församlingsgemenskap. 

”Jag blev golvad”

Något år tidigare hade Jonas Melin läst en bok om kyrkohistoria och fastnat för anabaptisterna – väckelserörelsen som uppstod på 1500-talet och gjorde sig kända för sitt fokus på dopet och nära gemenskap mellan troende. 

– Jag blev golvad! Jag upptäckte att de, precis som jag, hade brottats med dopfrågan – men för 450 år sedan. Jag blev också gripen av deras livsöden, hur de förföljdes och offrade sina liv för sin övertygelses skull. Hos dem fanns en missionsiver och ett gemenskapstänk som påverkade oss i Råslätt väldigt mycket. 

– En del tyckte att vi var unga galningar när vi grundade församlingen, och trodde att den snart skulle dö ut. Men det gjorde den inte. Den finns kvar än i dag!

Gick in i väggen

Under många år av församlingens historia har Jonas Melin varit en del av ledarskapet. De första åren kombinerade han församlingstjänsten med att köra buss. Men i takt med att barnaskaran växte (Jonas och Kerstin har sex barn) blev församlingsarbetet allt tyngre. 1993 gick Jonas Melin in i väggen. 

– Jag tror en av orsakerna var att hela mitt liv utspelade sig i Råslätt och det fanns inga tydliga gränser mellan familjeliv och församlingsarbete. Samtidigt fick jag en del kritik i församlingen. Allt det gjorde att det brast inom mig – jag gick sönder. 

Jonas Melin tog en paus – som skulle visa sig bli tio år lång – från ledarskapet i församlingen. Däremot behövde han aldrig vara sjukskriven, utan började köra buss på heltid. 

– Jag brukar säga att 1993 är mitt mörkaste år, men också mitt mest lärorika. Jag lärde känna Guds nåd mycket djupare. Innan dess var mitt liv byggt på vad jag gjorde; att jag var aktiv och engagerad, alltid i farten. När det försvann fick jag lära mig att inse att Gud älskar mig lika mycket ändå, nåden räcker även när jag inte orkar göra någonting.

– Jag tror också att det gjorde mig mjukare som person. Tidigare kunde jag nog vara ganska krävande och förväntade mig att människor skulle hålla mitt höga tempo. Men den här erfarenheten gjorde mig mer empatisk. 

Aldrig varit en naturmänniska

Så småningom fick Jonas Melin en tjänst som bibellärare på Mariannelunds folkhögskola – och kände hur han fick tillbaka sin glöd. Trots att han numera är pensionär undervisar han fortfarande där två dagar i veckan. Och han är tillbaka i ledningen för Råslätts församlingsgemenskap.

– Cirkeln är sluten, kan man säga. Men jag känner också som Paulus: Att jag vill sträcka mig mot det som ligger framför. 

Han hoppas på mer tid med familjen, och med fåglarna, säger han. 

– Jag har aldrig varit en naturmänniska, utan när jag varit ledig har jag bara läst. Men så hakade jag på en fågelskådartävling på jobbet för några år sedan och upptäckte hur kul det var. Efter det har Kerstin och jag bara fortsatt. Det är fantastiskt att efter 40 års äktenskap hitta ett nytt intresse som båda går i gång på.

Vuxendopet är en frihetshandling