Jag håller upp mobiltelefonen för att barnen ska få se sin pappa en sista gång. Alla gråter förutom pappan själv. Han är djupt sövd och kommer aldrig mer att vakna. Några minuter senare är han död. Vi gör honom så fin vi kan innan vi lägger honom i dubbla säckar som aldrig kommer öppnas. Jag beställer transporten till bårhuset och går ett nytt varv på covid-IVA men telefonen ringer nästan direkt. Tårarna som vi inte kan torka bakom våra visir hinner knappt sugas upp av munskydden innan jag måste meddela kollegorna att de ska ta emot en ny patient. En ny patient som behöver sövas omgående, så vi måste städa platsen fort.
[ Coronasköterskan Jakob Pansell: Det är ett monster vi har att göra med ]
2020 har på många sätt varit ett omänskligt år. Människor har dött separerade från sina familjer, omgivna av främlingar i skyddsutrustning. Och de där främlingarna i skyddsutrustning har sjukskrivits för utmattning. Samtidigt har det också varit ett djupt mänskligt år. Man blir paradoxalt naken när det enda man ser av varandra är ögonen. När tårarna inte kan torkas och ingen orkar hålla upp någon fasad möts våra hjärtan.
Även om det har varit det minst religiöst aktiva året i hela mitt liv har det kanske varit det andligaste.
— Jacob Pansell
Jag kan inte minnas att jag varit i kyrkan under hela 2020 och ska jag vara ärlig saknar jag det faktiskt inte alls. Jag älskar min församling och de har varit ett fantastiskt stöd, men jag saknar inte att gå dit. För jag har varit på gudstjänst – i Covidkyrkan. Där predikan är att påminna varandra om strecken vi ritar för varje räddat liv. Där andakten är handtvätt med envis upprepning av mantrat att jag är här för att tjäna Gud och mina medmänniskor. Där bönen sker på väg från den ena larmande respiratorn till den andra och består av några djupa andetag, vilande i tanken att det hebreiska gudsnamnet Yahweh är ett andningsljud. Där armar sträcks i tystnad för att vända patienter i stället för i sång, men lovsjunger Gud likafullt. Och där församlingen är en brokig skara där de allra flesta säger sig inte tro på Gud. Ändå förkroppsligar de Jesus själv – dag efter dag och natt efter natt – i uttömmandet av sig själva för att rädda andra, lindra lidande och trösta i den bråddjupa ångest som drabbar både patienterna, deras anhöriga och oss själva.
“Det är mänskligt”, säger vi människor ofta om vår otillräcklighet. Och är det någonting som har hemsökt oss på covid-IVA är det otillräckligheten. Betyder det att vi har varit mänskligare än någonsin? Och kanske också andligare än någonsin? För även om det har varit det minst religiöst aktiva året i hela mitt liv har det kanske varit det andligaste. För jag har levt med en Gud som är oändligt mycket större än organiserad religion och mina egna trånga övertygelser. Gud i det mänskliga.
[ Läs tidigare inlägg | Helena Newman: I skolan gör lärare skillnad för hela samhället ]
[ Läs tidigare inlägg | Helena Swärd Granath: Även livets värsta stormar har ett slut ]
[ Läs mer | Ulrica Stigberg: Den största skatten är att vi är tillsammans ]
[ Läs tidigare inlägg | Signe Brengesjö: Pandemin har vänt upp och ned på gymnasietiden ]
[ Läs tidigare inlägg | Herbert Nyman: Sveriges låga självförsörjningsgrad blev plötsligt uppenbar ]
[ Läs tidigare inlägg | Eva Skog: Gudstjänstlivet har förpassats till soffan ]